Dackefejden (1542–1543) var det mest utbredda och allvarliga inbördeskriget i Sveriges historia, som nästan störtade kung Gustav Vasa. Upproret leddes av smålänningen Nils Dacke, en kronobonde/utmarksbonde, som inledde resningen mot kungens centralmakt.

Missnöjet grundades i höga skatter, kyrkans reformering (plundring av silver) och Gustav Vasas förbud mot den lukrativa gränshandeln med danska Blekinge. Dacke, som sedan tidigare var fredlös efter att ha dödat en kunglig fogde, använde gerillataktik i skogarna.

Efter initiala framgångar (som vid Kisa), tvingades kungen till en vapenvila. Under denna tid var Dacke de facto härskare över södra Sverige, "Dackeland". Han återinförde katolsk gudstjänst och gränshandel.

Gustav Vasa bröt stilleståndet 1543 efter att ha mobiliserat nya trupper. Han använde också propaganda, där han kallade Dacke "horkarl, förrädare och kättare". Bondehärens avgörande nederlag kom vid Slaget vid Virserum (Sjön Hjorten) i mars 1543, där Dacke sårades i båda benen. Han stupade senare under flykt sommaren 1543, och hans lik avrättades postumt, styckades och sattes upp på stegel som en varning.

I modern historieskrivning har Nils Dacke genomgått en omvärdering och ses ofta som en lokal frihetshjälte.

Inläsningen använder AI.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.