I efterhand har München blivit en symbol för eftergiftspolitikens risker: att en välmenande vilja att undvika krig kan ge en aggressiv stat både tid, prestige och materiella vinster – och därmed göra det kommande kriget större och svårare att stoppa.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Münchenöverenskommelsen 1938. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/

München kan bara förstås mot bakgrund av 1930-talets utdragna sammanbrott för den ordning som skulle säkra freden efter första världskriget. När Hitler tog makten i Tyskland 1933 drevs utrikespolitiken av två mål: att riva upp Versaillesfredens begränsningar och att expandera österut. Västmakterna svarade ofta med diplomati, protestnoter och kompromisser – delvis av krigströtthet, delvis av rädsla för ett nytt storkrig.

I den logik som präglar denna genomgång blir München därför mindre en “enskild katastrof” och mer en slutpunkt i en kedja: varje eftergift lärde Berlin att risker lönade sig – och att gränser kunde flyttas utan att mötas av militärt motstånd.

Sudetkrisen handlade inte bara om “tyskar utanför rikets gränser”. Sudetlandet var också Tjeckoslovakiens naturliga skyddsvall: berg, vägar, järnvägsknutar – och en utbyggd gränsförsvarszon. När Sudetlandet överlämnades tappade Prag inte bara territorium, utan själva möjligheten att försvara landet på rimliga villkor.

Överenskommelsen slöts dessutom utan Tjeckoslovakien i rummet. Konferensen i München (29–30 september) samlade Hitler, Chamberlain, Daladier och Mussolini – men inte den stat vars gränser skulle ritas om.

Münchenöverenskommelsen gav Tyskland rätt att annektera Sudetlandet, och tjeckoslovakerna ställdes i praktiken inför valet att acceptera eller stå ensamma. Signalen till omvärlden var minst lika viktig som kartlinjerna:

• Stormakter kunde förhandla bort småstaters suveränitet.
• Hot om våld fungerade.
• Ett löfte från Hitler kunde räcka som “garanti”.

När Chamberlain kom hem och talade om “fred i vår tid” blev det för många en bild av lättnad. Men i Berlin blev München också ett kvitto: det gick att vinna utan krig – och därmed förbereda nästa steg.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historien skrivs av segrarna och Pyrrhos eftermäle har präglats av att han levde i en tid när romarriket formerades. Idag minns vi bara Pyrrhos för citatet ”En sådan seger till och jag är förlorad” som ska ha yttrats efter en blodig seger mot romarna. Men Pyrrhos vann under sin långa regenttid mer segrar genom diplomati än krig.

I reprisen av avsnitt 116 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikvetaren Allan Klynne som bland annat skrivit boken Pyrrhos – Segraren som förlorade.

Pyrrhos namn bar med sig mytisk kraft eftersom han var släkt med Alexander den store, som dött som 33-åring efter att ha erövrat områden ända till Indien.

Pyrrhos liv började dramatiskt när han som tvååring tvingades fly från faderns kungadöme Epyros till Illyrien. Men vid tolv år ålder återfick Pyrrhos den mördade faderns kungarike bara för att förlora det några år senare igen.

Pyrrhos var en skicklig fältherre som tillfogade romarna allvarliga nederlag och de romerska förlusterna var större än Pyrrhos förluster, men romarna kunde hela tiden få förstärkningar som gjorde det möjligt för dem att sätta upp nya arméer. Därför kunde inte Pyrrhos vinna kriget trots att han vann de flesta slagen.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Asarna gudavärld byggde på muntliga traditioner där variation var normen. Därför hade en bonde i de norska fjällen, en krigare i en dansk kungshall eller en nybyggare på Island inte nödvändigtvis samma bild av kosmos eller samma prioriteringar i sin kultutövning.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen och författaren Jonathan Lindström om den förkristna nordiska kosmologin.

Den vetenskapliga förståelsen av fornnordisk religion har under de senaste decennierna genomgått ett grundläggande paradigmskifte, där Terry Gunnell, professor i folkloristik vid Islands universitet, har omdefiniera religionen som en levande, muntlig tradition snarare än en fixerad textbaserad dogm.

Om vi backar till stenåldern som i Norden sträcker sig från istidens slut till bronsålderns början möter vi inte “Oden och Tor”, utan något äldre och mer lokalt: en platsreligion. Människor band sin trygghet till jaktens djur, fiskevattnens rytm, gravarnas närvaro och landskapets farliga gränser. Religion var inte främst tro på berättelser, utan handlingar som gjorde världen hanterlig: gåvor, förbud och ritualer kring död och övergångar.

I bronsåldern blir Norden tätare kopplat till långväga utbyten och en mer hierarkisk social värld. Det syns i praktfulla gravar och i bildvärldar där skepp, solen och rituella färder återkommer. Oavsett om vi tolkar allt som “solkult” eller inte pekar materialet mot en religion som i högre grad iscensätter ordning i stor skala: årstider, resor, fruktbarhet och social rang.

Kring 500-talet växer en krigararistokrati fram i södra Skandinavien. Den behöver lojalitet som sträcker sig bortom klangränser och blodsband. Hallen blir centrum: där knyts följen, där delas gåvor, där formas minnet av vilka som hör till “vi”.Samtidigt inträffar den kraftiga klimatstörningen 536/540 e.Kr., kopplad till stora vulkanutbrott, med nedkylning och samhälleliga omvälvningar som diskuteras i både naturvetenskapliga och arkeologiska studier.

I en sådan tid blir det begripligt att religionen skiftar från fruktbarhetsorienterad trygghet (få året att bära) till ödesmättad krigarideologi (få döden att bära mening).

I eddadiktningen ser vi Oden som strateg, poet, magiker och dödsgud, men Gunnells poäng är att vi inte ska ta Snorres system (Allfader, ordnat panteon) som en neutral spegling av äldre tro. Snorre skriver i en kristen lärdomsmiljö och fogar samman fragment till en helhet som lätt kan uppfattas som en “nordisk bibel”.

Arkeologin visar att religion inte bara bodde i ord och minnen, utan också i rum som byggdes, byggdes om och laddades över generationer. Vid centralplatsen Uppåkra i Skåne har en ceremoniell byggnad tolkats som ett kulthus med lång kontinuitet, och arkeologen Lars Larsson har argumenterat för att Uppåkra är en av de tydligaste kandidaterna i Skandinavien för en byggnad som faktiskt kan kallas “tempel”.

Bild: Titelsida ur det isländska 1700-talsmanuskriptet ÍB 299 4to (1750) av Snorres Edda/Prosa-Eddan, med Oden, Heimdall och Sleipner samt andra gestalter ur nordisk mytologi. Public domain via Wikimedia Commons. I montage med illustration av världsträdet Yggdrasil ur det isländska 1600-talsmanuskriptet AM 738 4to (ca 1680), med örnen Viðofnir och höken Veðrfölnir överst, hjortarna Dåin, Dvalin, Dunöyr och Duratro i kronan, ekorren Ratatosk samt ormen Nidhogg nederst.

Musik: Electra To The Baltic Sea Full av Giuseppe Rizzo, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Förlusten av Finland, som varit en integrerad del av det svenska riket sedan medeltiden, blev ett nationellt trauma. Kriget var också den sista gången större strider utkämpades inom dagens svenska gränser, när ryssarna 1809 förde kriget in i Västerbotten och stred vid Sävar och Ratan.

I avsnitt 59 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessor Martin Hårdstedt vid Umeå universitet, författare till Finska kriget 1808–1809.

Utan att först ha förklarat krig anföll ryska styrkor Finland den 21 februari 1808 med omkring 24 000 man. Sverige hade visserligen påbörjat mobilisering i Finland, men årstid och isläge försvårade snabba förstärkningar och försörjning över Östersjön. Kriget var en direkt följd av överenskommelsen i Tilsit året innan mellan Napoleon och tsar Alexander I.

Den svenska försvarsplanen var i hög grad defensiv. Ryssarna bestod av erfarna förband, medan den svenska armén till stor del byggde på indelningsverkets soldater och fältförband som slets av brist på utrustning och underhåll. Svenskarna kunde slåss hårt och vinna enskilda framgångar, men i längden hade Sverige svårt att stå emot stormakten Ryssland.

En av de mest omstridda händelserna under kriget var Sveaborgs kapitulation våren 1808, som blev ett svårt slag mot Sveriges möjligheter att hålla stånd i Finland. Samtidigt pekar många framställningar på att den avgörande svagheten låg i logistiken: underhållet brast i ett fattigt och glest befolkat land, med dåliga vägar, långa avstånd och sjukdomar som drabbade både soldater och civila.

Gustav IV Adolfs militära misstag och bristande utrikespolitiska omdöme bidrog också till nederlaget. Förlusten av Finland fick stora politiska konsekvenser och blev en del av bakgrunden till att kungen avsattes i statskuppen 1809.

Musik: ”Björneborgarnas marsch”, text av Johan Ludvig Runeberg. Inspelning med Muntra Musikanter (Bengt Carlsson, dir.), 1928. Public domain (Public Domain Mark 1.0).

Bild: Björneborgarnas marsch (”March of the Pori Regiment”), Albert Edelfelt, 1892 (vanligt årtal för originalet; Edelfelt gjorde även en senare version). Public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Fursten beskrev Machiavelli hur makt fungerade praktiken – inte hur den borde fungera i en ideal värld. Machiavelli var ingen nordisk rådgivare – hans verklighet var ett Italien präglat av småstater, men hans analys av makt fungerar även i Sverige under tidig modern tid.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historiken Erik Petersson om hur Niccolò Machiavelli kan få oss att förstå svenska kungar. Han är aktuell med boken Machiavelli – Frihet i furstarnas tid.

Niccolò Machiavelli, den florentinske diplomaten och tänkaren som levde mellan 1469 och 1527, utgör en brytpunkt i den politiska filosofins historia. Genom sitt mest kända verk, Fursten, bröt han med den medeltida traditionen av "furstespeglar" som betonade härskarens moraliska och kristna dygder som grund för ett gott styre. Istället introducerade han en verklighetsbaserad analys av makten där politikens primära syfte är statens bevarande och furstens maktinnehav, snarare än uppnåendet av ett moraliskt ideal.

För Machiavelli handlade politiskt styre inte om vad man vill uppnå i en utopisk mening, utan om hur man får genomslag för sina idéer, utformar genomförbar sakpolitik och säkerställer att beslut faktiskt efterlev. I Fursten säger Machiavelli att han vill hålla sig till ”tingens verksamma sanning” – inte till ”inbillade republiker” som aldrig funnits i verkligheten. Det innebär inte att han älskar grymhet för grymhetens skull. Snarare beskriver han de mekanismer som gör att vissa härskare lyckas och andra går under.

Sveriges väg från Kalmarunionens upplösning till stark centralstat och stormaktstid rymmer precis de situationer Machiavelli skriver för: nya regimer, splittrade eliter, ekonomiska flaskhalsar, religiösa konflikter och existentiella hot. Här blir Machiavelli ett analytiskt raster snarare än en ”inspirationskälla”. Frågan blir inte bara om kungen var god, utan: hur säkrade han sin makt – och till vilket pris?

Gustav Vasa beskrivs i traditionell svensk historieskrivning ofta som en befriare och landsfader, men moderna historiker som Lars-Olof Larsson har tecknat en bild av en regent som i hög grad agerade i enlighet med Machiavellis principer för hur en furste befäster sin makt. Tveksamt dock om Gustav, som inte behärskade latin, hade läst Fursten.

Gustav Vasa bygger en ny ordning efter ett våldsamt uppbrott och tvingas både vinna legitimitet och krossa motstånd. Västerås riksdag 1527 blir en avgörande maktförskjutning från kyrka till krona. I praktiken handlar det också om statsbyggets ekonomi: kyrkans resurser ska in i staten och göra kungamakten mer självständig.

Gustav Vasa visar också något Machiavelli indirekt lär ut: makt är handling + föreställning. Det räcker inte att besegra fiender; man måste forma berättelsen om varför man gjorde det. Här passar bilden av Gustav som propagandist väl ihop med ”räven”: den som ser fällorna – och bygger dem.

Bilder: Montage, Wikimedia Common.

Musik: Verket Monteverdi –Combattimento –Battle music.oggär tillgängligt under licensen Creative Commons Attribution 2.5 Generic (CC BY 2.5). Källa:Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är här den amerikanska Marshallplanen – officiellt European Recovery Program (ERP) – blir ett av 1900-talets mest avgörande politiska projekt. Den presenterades som hjälp mot hunger och desperation, men var samtidigt en strategisk investering: utan fungerande ekonomier skulle demokratierna vackla och kommunistpartier vinna mark i ett Europa där Sovjetunionens inflytande redan växte.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lund universitet. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-prenumerant på www.historia.nu/premium.

Efter kriget var Europas problem större än de bombade kvarteren. Regeringar tvingades att använda hårdvalutareserver för att överleva, i stället för att investera i återuppbyggnad. Vintern 1946–1947 blev krisen akut. Extrem kyla och energibrist stoppade transporter och produktion. I Washington växte oron för att misären skulle bli politiskt explosiv – särskilt i länder som Frankrike och Italien, där starka kommunistpartier kunde vinna inflytande via val eller gatupolitik. I skärningspunkten mellan ekonomisk kollaps och geopolitisk rädsla fick Marshallplanen sin form.

Den 5 juni 1947 höll USA:s utrikesminister George C. Marshall sitt berömda tal vid Harvard. Retoriken var avsiktligt bred: USA:s politik var inte riktad mot ”något land eller någon doktrin” utan mot ”hunger, fattigdom, desperation och kaos”. Marshall krävde klokt nog ett europeiskt initiativ. USA skulle inte rita upp Europas räddningsplan – ”initiativet … måste komma från Europa” – och programmet behövde vara gemensamt, samordnat mellan flera länder. Här fanns ett frö till framtidens Europa: samarbete som förutsättning för hjälp.

Den amerikanska kongressen godkände planen genom Economic Cooperation Act (1948 års Foreign Assistance Act), som president Harry S. Truman undertecknade den 3 april 1948. Därmed startade ERP i praktiken, med målet att återställa produktion, handel och stabilitet i Västeuropa – och att skapa politiska villkor där demokratiska institutioner kunde överleva.

Totalt förde USA över omkring 13,3 miljarder dollar (i dåtidens värde) i bidrag, lån, varor och tekniskt stöd till västeuropeiska mottagarländer. Det var mycket pengar – men ännu viktigare var hur stödet organiserades och vilka regler som följde med.

USA gav ofta inte kontanter rakt in i statsbudgetar. I stället levererades varor (bränsle, spannmål, industrimaskiner) som betalades i lokal valuta av importörer. Den lokala valutan placerades i särskilda fonder som sedan användes – ofta med amerikanskt inflytande – till investeringar, stabiliseringsåtgärder och modernisering.

Effekten blev dubbel:

• Akuta flaskhalsar löstes (kol, transporter, reservdelar).
• Reformer blev politiskt möjliga, eftersom länder kunde undvika tvärbromsningar och sociala sammanbrott när valutor stabiliserades och produktionen kom i gång.

Musik: Scherzot (II. Molto vivace) ur Ludwig van Beethovens Symfoni nr 9, inspelat 1956 med Pro Musica Symphony Orchestra och Pro Musica-Choir under Jascha Horenstein. Inspelning: Jascha Horenstein m.fl. Public domain via Wikimedia Commons.

Bild: Byggarbete i Västberlin efter 1948, där en skylt anger: ”Emergency Program Berlin – with the help of the Marshall Plan”, som vittnar om USA:s ekonomiska stöd till återuppbyggnaden i det kalla krigets inledning. Foto: St.Krekeler. Public domain via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På de statliga monopolens tredjeklassrestauranger var den tillåtna mängden ”två vita och en brun”, med krav på att äta – två snapsar brännvin och en konjak. Uppfinningsrikedomen var stor för att komma runt begränsningarna, men samtidigt utarmades krogsverige till en plats för superi och dålig mat.

I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Mattias Svensson, författare och ledarskribent på SvD, som skrivit boken Så roligt ska vi inte ha det – en historia om svensk alkoholpolitik.

År 1917 infördes ransonering av sprit under första världskriget. Läkaren och politikern Ivan (Iwan) Bratt byggde stegvis upp ett system där det offentliga kontrollerade spritförsäljningen – från import och tillverkning till restauranger och detaljhandel. Efter att förbudsvännerna knappt förlorat folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 infördes det så kallade brattsystemet i hela landet.

En omfattande kontrollbyråkrati växte fram. En begränsad mängd sprit gick bara att köpa med motbok, och tilldelningen skilde sig åt efter kön och samhällsposition – om man ens fick någon. En indragen motbok, exempelvis efter anonyma tips, gick inte att överklaga i högre instans. Systemet kom att gälla fram till att motboken avskaffades 1955.

Under 1960- och 1970-talen intensifierades debatten om svensk alkoholpolitik. Kritiker menade att restriktionerna var alltför hårda och att de inte längre gav önskad effekt. Samtidigt ökade den illegala alkoholförsäljningen och smugglingen. Men det är egentligen först med EU-medlemskapet 1995 som svenska alkoholrestriktioner tydligare börjar närma sig övriga Europa.

Lyssna också på: Sveriges bryggeriers historia – utan konkurrensen mot Prippsmonopolet.

Bild: Kvinnlig expedit vid ett Stockholmssystem (nuvarande Systembolaget) stämplar och kontrollerar en motbok, Stockholms stadsmuseum. Fotograf: Karl Ransell (SvD). Mellan 1928 och 1934. Public domain (Internet Archive).

Musik: ”Fest hos Gustafssons” av Kalle Namdeman, Odeon (19094-A), 1924. Public domain (Internet Archive).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1960- och 1970-talet accelererade migrationen från Finland. Sverige lockade med arbete, högre löner och en mer utvecklad välfärd än i Finland. Och migrationen skulle toppa 1969-70 när tiotusentals finnar gör flytten på bara några månader. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jarmo Lainio, professor emeritus i finska vid Stockholms universitet, om finländarnas historia i Sverige. Han är redaktör för antologin Finländarnas historia i Sverige – I en ny tid 1995-2025 (2026).

I dag flyttar relativt få från Finland till Sverige. Men under rekordåren såg det annorlunda ut. Hösten 1969 lämnar tiotusentals finländare sina hem på bara några månader och kliver rakt in i Sveriges industrisamhälle: löpande band, skiftjobb och en välfärdsstat som redan hunnit bli vardag. För många blir flytten en biljett ut ur trångboddhet och osäkerhet – men också in i ett nytt språk, ett nytt tempo och en ny arbetskultur.

Mellan 1945 och 1990 kom omkring en halv miljon finländare till Sverige. Samtidigt har migrationen länge varit delvis cirkulär: många stannade några år och återvände. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige (ofta definierat som första till tredje generation).

Redan under medeltid och tidigmodern tid etablerades finskspråkiga grupper i det som i dag är Sverige, tydligast i Tornedalen. I slutet på 1500-talet bjöd Karl IX in svedjebrukande skogsfinnarna till skogsbygder i bland annat Bergslagen och Värmland. Migrationen mellan Finland och Sverige har återkommande följt några huvudmönster: arbetskraftsrörlighet, handel i båda riktningar, flykt under krigstider och kolonisation.

Under andra världskriget tog Sverige emot flyktingar – och inte minst finska krigsbarn. Det var en humanitär insats, men också en migrationsform som bar på trauma och som kom att påverka familjer i generationer.

Efter 1945 gick Sverige in i en period av snabb tillväxt och arbetskraftsbrist, medan Finland brottades med återuppbyggnad och en hård strukturomvandling. När den nordiska arbetsmarknaden etablerades 1954 blev det dessutom betydligt enklare att flytta för arbete. I Finland minskade behovet av arbetskraft i skogs- och jordbruk, samtidigt som svensk industri skrek efter folk.

Sverige lockade även med en mer utbyggd välfärdsstat. Folkpensionsreformen beslutades 1946 och trädde i kraft 1948, och ATP-systemet trädde i kraft 1960. I Finland reformerades folkpensionen 1956, och lagen om inkomstrelaterad pension för anställda trädde i kraft den 1 juli 1962.

Under 1950-talet ökade invandringen gradvis. Men i slutet av 1960-talet växlar migrationen upp till historiskt höga nivåer. Samtidigt förändras geografin: en större andel kommer från norra Finland, och i Sverige går flytten i ökande grad till industriorter i mellersta Sverige och storstadsregionerna.

Företag rekryterade aktivt – ibland utan tolk och med begränsad introduktion. Med tiden utvecklades mer organiserad inskolning och, på vissa arbetsplatser, material på finska.

Bild: Många finska kvinnor kom till Borås under efterkrigstiden för att arbeta i stadens textil- och konfektionsindustri som Algots. Invandrade arbetare blev en viktig del av produktionen och av Borås utveckling som industristad. För många kvinnor innebar arbetet i fabrikerna både en försörjning och början på ett nytt liv i Sverige. Källa: Algots publicity dept. som vykort, skapad 1955. Upphovsrätt: Public Domain.

Musik: “Saatuma” med Ari Roikola, SoundCloud, https://soundcloud.com/ari-roikola, Creative Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Integreringen av Finland i Sverige var en lång process som sträckte sig från vikingatiden till Nöteborgsfreden år 1323. Det var först när de svenskspråkiga befolkningsgrupperna fick stöd från den svenska statsmakten som de på allvar etablerades sig i Finland. Men rikssprängningen år 1808-09 innebar att vi skrev ut Finland från den svenska historien och glömde bort den svenskspråkiga i Finland. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.

I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet och aktuell med boken Finlands svenska historia.

Finland var aldrig en koloni till Sverige utan en integrerad del av landet precis som Södermanland eller Småland. Den finska allmogen och ståndspersoner var tidigt representerade på riksdagar och Finland beskattades inte hårdare är det som blev dagens Sverige. Viktigare var att både Sverige och Finland kom att inlämmas i den västliga kultursfären i och med den katolska kyrkans utbredning i både Sverige och Finland.

Språket som identitetsmarkör blev viktig först under den ryska perioden när den finska nationalismen utvecklades. Svenska vs finska var ingen viktig fråga förrän självständigheten från Ryssland 1917. Identiteten var snarare knuten till den lokala platsen, religionen och den sociala positionen.

Bild: Svecia, Dania et Norvegia, Regna Europæ Septentrionalia. Kopparsnitt publicerat i Amsterdam 1635. 1:4 400 000

Musik: Finlandia av Sibelius, 1922, franförd av VESSELLA'S ITALIAN BAND, Internet Archive, Public Domain.

Lyssna också på De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Röda arméns seger har ofta framställts som en triumf för det sovjetiska systemet och Josef Stalins strategiska snille. Men segern byggde på offer i en nästan ofattbar skala – och på ett statssystem där individen ofta underordnades målet. Bakom propagandans fasad döljer sig en verklighet av enorma förluster, brutala ledningsmetoder och en avgörande – men länge nedtonad – hjälp från väst via Lend-Lease.

I detta andra av två avsnitt om Röda armén i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern och författaren Anders Frankson om Röda arméns väg från nederlag till seger – och vad den kostade. Frankson är aktuell med boken Myten om den oövervinnliga Röda armén (Stevali Fakta, 2025).

Kulmen kom i Berlin våren 1945. Striderna i och kring staden blev intensiva och kostsamma, och när en sovjetisk fana hissades över riksdagshuset blev bilden en symbol för segern – och för den enorma mänskliga kostnaden.

Röda arméns strategi vilade i hög grad på numerär och uthållighet. Sovjetunionen kunde mobilisera enormt, och förluster accepterades i en skala som saknade motstycke i europeisk krigföring. De sammanlagda sovjetiska krigsförlusterna (militära och civila) anges ofta till omkring 26–27 miljoner döda, även om exakta tal är omstridda.

Den materiella styrkan byggdes inte minst genom industrins omställning. När Tyskland anföll 1941 evakuerades människor och fabriker österut i en logistisk jätteoperation. Produktionen fortsatte därefter i nya industriområden i inlandet, vilket lade grunden för en växande sovjetisk överlägsenhet i stridsvagnar, artilleri och ammunition från 1943 och framåt.

Efter katastroferna 1941–1942 började den sovjetiska krigföringen gradvis anta en mer operativt mogen form. Röda armén planerade i större skala, kombinerade truppslag bättre och utvecklade offensiver som syftade till att bryta igenom, rulla upp och slå mot djupet i den tyska fronten.

Till detta kom Lend-Lease – hjälpen som länge tonades ned i sovjetisk historieskrivning. Via USA:s stödprogram fick Sovjetunionen bland annat över 400 000 jeepar och lastbilar, tusentals pansarfordon (inklusive stridsvagnar) samt stora mängder flygplan, livsmedel och bränsleprodukter. Särskilt lastbilarna var avgörande för logistiken: de gjorde det lättare att hålla tempot i offensiver, flytta artilleri och försörja förband långt fram.

Den militära effektiviteten hade ett högt pris. Utbildningen av värnpliktiga kunde vara kort, och disciplinen upprätthölls delvis genom terror. Stalins order nr 227 (”Inte ett steg tillbaka!”) från den 28 juli 1942 formaliserade spärrförband bakom linjerna och strafförband som skickades till särskilt farliga uppdrag. Systemet bidrog till att minska reträtter – men gjorde också kriget ännu brutalare för de egna soldaterna.

Krigets brutalitet fortsatte efter frontens tystnad. Sovjetiska soldater som överlevt tysk fångenskap möttes ofta av misstänksamhet vid hemkomsten. Att ha blivit tillfångatagen kunde betraktas som skam – i värsta fall som potentiellt förräderi – och många hamnade i filtreringsläger och senare i arbetsläger.

Bildtext: Sovjetiska soldater hissar den röda fanan över riksdagshuset i Berlin den 2 maj 1945. Fotografiet, känt som Raising a Flag over the Reichstag, togs av Jevgenij Chaldej och publicerades den 13 maj 1945 i tidskriften Ogoniok (nr 19), på titelsidan (inte omslaget). Wikipdia. Public Domain.

Musik: Red Army 25th Anniversary Song, framförd av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det innebar att militära befälhavare övervakades politiskt och i praktiken kunde få beslut ifrågasatta eller stoppade om de ansågs ideologiskt felaktiga. Det bidrog till en kultur där lojalitet ofta vägde tyngre än kompetens – och där rädslan för att fatta egna beslut kunde bli förlamande när krisen kom.

I detta första av två avsnitt om Röda armén i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern och författaren Anders Frankson om Röda arméns väg från nederlag till seger – och vad det kostade. Frankson är aktuell med boken Myten om den oövervinnliga Röda armén (Stevali, 2025).

Röda armén formades tidigt som ett politiskt projekt. Under inbördeskriget och de första åren därefter kombinerades revolutionär övertygelse med hård pragmatism: tsararméns officerare rekryterades i stor skala som ”militära specialister”, samtidigt som partiet säkrade kontrollen genom kommissariesystemet. Det skapade i praktiken ett dubbelkommando – ett militärt och ett politiskt.

När Josef Stalin genomförde de stora utrensningarna under 1930-talet drabbades officerarkåren hårt. Tusentals arresterades, avrättades eller försvann in i lägersystemet. Följden blev en självstympning: erfaren ledning försvann, misstänksamheten blev norm och befordringar kunde avgöras mer av politisk pålitlighet än av militär skicklighet. När Tyskland anföll 1941 stod Röda armén därför svagare i sin ledningsstruktur än siffrorna på pappret antydde.

Vinterkriget mot Finland 1939–1940 blev en varningsklocka. Trots att Sovjetunionen till slut tvingade fram eftergifter visade striderna tydligt brister i samordning, en farlig underskattning av motståndaren och en taktisk stelhet som kostade dyrt. Det var ett test som Röda armén till sist ”vann” – men knappt, och till ett mycket högt pris.

Bildtext: Röda armén paraderar i Moskva, 1922. Bilden visar en infanteriparad ur Röda armén i Moskva framför Lev Trotskij, under de första åren efter den ryska revolutionen. Parader som denna användes för att demonstrera den nya sovjetstatens militära styrka och politiska sammanhållning. Källa: Agence de presse Meurisse, Bibliothèque nationale de France. Wikipedia, Public domain.

Musik: Red Army 25th Anniversary Song, framförd av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov – kompositören bakom melodin till Sovjetunionens nationalsång (antagen 1944).

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I centrum stod motsättningen mellan hertig Karl (den blivande Karl IX) och hans brorson Sigismund, kung av både Polen och Sverige. Blodbadet var inte en isolerad våldshandling utan resultatet av en långvarig konflikt där religion, lagtolkning och dynastisk rivalitet vävdes samman. Samtidigt markerade avrättningarna ett avgörande steg mot en mer centraliserad stat, där kungamakten i praktiken stärktes på högadelns bekostnad.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och författaren Erik Petersson om hertig Karl: uppror, blodbad och den politik som formade Sverige efter Sigismundkriget. Petersson har bland annat skrivit boken Karl IX – kampen om kronan. För att lyssna på hela avsnittet måste du bli medlem i Historia Nu Premium.

När Gustav Vasa säkrade arvriket genom Västerås arvförening 1544 var det tänkt att bli grunden för en stabil tronföljd – men istället följde brodermord och senare inbördeskrig mellan kung Sigismund och Hertig Karl. Efter Johan III:s död 1592 ärvde sonen Sigismund den svenska kronan. Därmed uppstod en personalunion mellan det katolska Polen och det lutherska Sverige. Sigismunds frånvaro och katolska tro väckte oro hos stora delar av prästerskapet, allmogen – och hos hertig Karl, som framställde sig som försvarare av reformationens verk.

Vid Uppsala möte 1593 fastslogs den augsburgska bekännelsen som rikets enda tillåtna lära. Beslutet innebar i praktiken att katolsk gudstjänst förbjöds och att kungen förväntades regera i enlighet med luthersk ortodoxi. Detta var mer än en trosfråga. Genom kyrkomötets beslut skapades en religiös legitimitet för hertig Karls maktanspråk. Han kunde hävda att hans agerande syftade till att skydda den “rena läran” mot återkatolisering.

Motsättningarna övergick gradvis i öppet krig. Vid riksdagen i Söderköping 1595 bekräftade ständerna Karl som riksföreståndare mot Sigismunds vilja. Konflikten kulminerade i slaget vid Stångebro den 25 september 1598, strax utanför Linköping. Sigismunds styrkor besegrades och kungen tvingades lämna Sverige. De rådsherrar som stött honom – däribland rikskanslern Erik Sparre och medlemmar av ätterna Banér och Bielke – utlämnades till hertigen mot löfte om rättslig prövning. De fängslades på Linköpings slott i väntan på rättegång.

Rättegången inleddes den 3 mars 1600, när hertig Karl tillsatte en domstol med 153 personer från adel, krigsbefäl, borgerskap, allmoge samt fogdar och lagläsare. Konstruktionen gav sken av bred nationell förankring, men hertigen dominerade processen.

Bildtext: Gustav Banér skildras natten före sin avrättning den 19 mars 1600 av PA Huldberg i anslutning till Linköpings blodbad. Källa: Nordiska museet, Reprofotograf/skanning: Bertil Höglund. licens: CC BY-NC-ND

Musik: Explosion av Efliz, Storyblock Audio

Huvudanklagelsen var landsförräderi. De åtalade hävdade att deras lojalitet mot Sigismund vilade på laglig arvsrätt och tidigare edsavläggelser. Försvaret betonade kontinuitet och plikt; hertig Karl tolkade hållningen som uppror. Efter veckor av förhör och påtryckningar föll domen. Flera adelsmän bad om nåd och skonades. Fem vägrade erkänna skuld.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Men operationen var för komplicerad för att lyckas. Engelsmännen hade både skicklighet och tur på sin sida, och mot vädrets makter spelar flottans storlek mindre roll än vad stormakter gärna vill tro.

I reprisen av avsnitt 105 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Hugo Nordland, aktuell med boken Militära misstag, om den spanska armadans undergång.

Den spanska armadan hör till historiens mest omtalade militära misslyckanden – och är en sorglustig historia som ger en föraning om Storbritanniens framtida dominans till havs. En mindre engelsk flotta, med rörligare fartyg och effektivare taktik, lyckades skapa oordning i den spanska formationen och utnyttja läget när vinden och sjön vände emot spanjorerna.

Bakom expeditionen stod Filip II:s frustration över engelska kapare, det engelska stödet till upprorsmännen i Nederländerna och en stark vilja att återinföra katolicismen i England. Därför satte den spanske kungen samman den största invasionsflotta samtiden kunde mobilisera.

Till befälhavare utsåg Filip II hertigen av Medina Sidonia – en av Spaniens främsta adelsmän och en skicklig administratör, men utan erfarenhet av sjökrig. Flera av hans underordnade ville att han skulle gå in i Plymouth Sound och slå till mot den engelska flottan innan den hann lämna hamn, men han avstod och höll sig till sina instruktioner om att i stället förena sig med hertigen av Parmas invasionsstyrka. Det blev ett beslut som i efterhand framstår som en missad möjlighet.

Bild: Den spanska armadan lämnar Ferrol i Spanien.

Musik: Antonio de Cabezón – Diferencias sobre “La Dama Le Demanda” (Ray M. Blanchard), licensierad under Creative Commons enligt avsnittsbeskrivningen. 

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svaret på hotet blev skånelinjen, en över 50 mil lång befästningslinje som sträckte sig från Båstad i nordväst, längs Skånes sydkust och upp till Vieryd i Blekinge. Linjen kom att utgöra ryggraden i det svenska kustförsvaret under mer än ett halvsekel. Men frågan är om den inte var omodern redan när den byggdes?

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Marcus Törner om Skånelinjen – dess taktiska och strategiska betydelse, dess dramatiska tillkomst under andra världskriget och hur linjen levde vidare in i det kalla kriget. Törner är aktuell med boken Operation Rädda Danmark – Sveriges hemliga plan att rädda Danmark.

Skånelinjen började planeras redan hösten 1938, som en reaktion på det försämrade säkerhetsläget i Europa efter Nazitysklands expansion. Sommaren därpå inleddes bygget av ett strandförsvar från Båstad i nordväst till Vieryd i Blekinge. Målet var att skydda Sverige mot en möjlig tysk invasion över Östersjön eller Öresund – särskilt efter ockupationen av Danmark och Norge i april 1940.

Under bara ett år uppfördes över tusen bunkrar i rekordfart. Linjen, även kallad Per Albin-linjen efter statsministern Per Albin Hansson, blev ett konkret uttryck för Sveriges neutralitetspolitik i praktiken. Här rustade landet för att stå emot – om inte vinna – så åtminstone bromsa en angripare tills mobilisering kunde ske.

Försvarslinjen byggdes i flera etapper mellan 1939 och 1940. Under högtrycksperioder göts upp till 16 värn per dag. Totalt uppfördes 1 063 värn i tolv grundmodeller och femton variationer, främst avsedda för kulsprutor, kanoner och observationsändamål. Värnen placerades med maximalt 1 200 meters mellanrum för att möjliggöra korseld längs strandlinjen – så kallad flankerande eldgivning. Endast ett fåtal värn var riktade direkt mot havet.

Värnen konstruerades för att stå emot artilleribeskjutning och flygbombning, särskilt i strategiskt utsatta områden som Helsingborgstrakten. I flera fall kompletterades de med skyddsrum, förråd och signalförbindelser. Vissa sektioner fick flera försvarslinjer: en direkt vid stranden, en andra några hundra meter inåt land, och en tredje längre in som skyddslinje.

På bara några månader förvandlades stränder, hamnar och kustbyar till en beväpnad mur – en betonglinje med flankerande eldgivning, pansarvärnskanoner och observationsbunkrar. I rekordfart reste Sverige sin sista försvarslinje. Skånelinjen, även kallad Per Albin‑linjen, som är en av de mest omfattande militära befästingsarbetena i svensk historia. Med över tusen bunkrar längs södra kusten var syftet att möta en tysk invasion från havet.

Mellan 1939 och 1940 uppfördes 1 063 värn utmed kusten från Båstad i nordväst till Vieryd i östra Blekinge. Under högsommaren 1940 – när krigsrisken ansågs som som störst – färdigställdes upp till 16 värn per dag. Byggandet organiserades i etapper, och upp till åtta olika entreprenörer var engagerade enbart i Blekinge.

Värnen byggdes för att tåla 21 cm artilleribeskjutning och flygbomber på upp till 300 kg, med personal inkallad genom beredskapssystemet.

Bild: Värn 138 i Skånelinjen, fotograferat 1940 under andra världskriget. Anläggningen uppfördes som en del av det svenska kustförsvaret för att skydda landet mot en befarad invasion. Källa: Regionmuseet Skåne (regionmuseet.se), ”Foto: Okänd, 1940. Värn 138 i Per Albin-linjen i Skåne”. Public Domain.

Musik: Musik: Time Is Running Out av Jon Presstone, Storyblock

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svenskarna från Gammalsvenskby är historien om vanliga människors öde i händerna på mäktiga adelsmän, kejsarinnor, röda tsarer och svensk byråkrati. Men det är också berättelsen om hur en liten etnisk grupp lyckades bevara sin identitet genom sekler av omvälvningar, krig och tvångsförflyttningar.

I reprisen av avsnitt 33 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jörgen Hedman – författare, lärare och forskare med särskilt fokus på svenskar i österled: i Finland, Estland, Lettland och Ukraina. Han har fördjupat sig i historien om Gammalsvenskby och dess fascinerande öde.

Efter att ha lämnat Dagö genomgick svenskarna en prövande vandring genom Ryssland, där många dukade under av köld, sjukdom och utmattning. När de överlevande nådde södra Ukraina 1782, väntade nya svårigheter: de var fiskare, inte jordbrukare, och hade svårt att anpassa sig till de nya levnadsförhållandena.

Ändå lyckades byborna hålla fast vid sitt svenska ursprung, sitt ålderdomliga språk och sina traditioner. Giftermål med ryssar förekom inte. Ursprunget kan spåras tillbaka till 1100-talet, då svenska nybyggare från nuvarande Finland slog sig ner på Dagö. Under 1500-talet levde de under den svenska kronan.

Förflyttningen till Ukraina blev verklighet efter en rättslig tvist mellan byborna och den svenske godsägaren Otto Reinhold Stenbock, som gjorde anspråk på deras mark. Den ryska kejsarinnan Katarina II erbjöd dem ny mark i sitt rike – vilket innebar den långa, dödliga marschen söderut.

Livet i den nya svenskbyn präglades av svårigheter under både tsarväldet och Sovjetkommunismen. 1929 tilläts hela Gammalsvenskby att emigrera till Sverige. Men det nya landet, som de flesta bara kände till genom berättelser, blev en besvikelse. Många saknade Ukraina, och 1931 återvände 26 familjer – bara för att drabbas av Stalins förföljelser och deportationer.

Den 1 augusti 1928 anlände de första svenskbyborna till Trelleborg. Under 1929 fördes cirka 900 personer till Sverige. De flesta slog sig ner på Gotland, medan några fortsatte till Kanada. Ytterligare ett femtiotal lyckades återvända till Sverige 1957.

Bildtext: Svenskbyborna anländer till Jönköpings station den 2 augusti 1929 efter århundraden i exil, senast i Ukraina. Totalt 885 personer togs emot i Sverige och inkvarterades bland annat på Ryhov. Foto: Atelier Rylander, 1929. Jönköpings museum, Digitalt museum, Public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vinlandsresor var först nordiska sagor, för att sedan 1960-talet ta en allt tydligare form med hjälp av nya arkeologiska fynd och innovativa mättekniker. Nu kan vi datera ett av vikingarnas besök på New Foundland till år 1021 – 471 år före Columbus.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungkvist, professor i historia, med särskild inriktning på historiska geografi vid Stockholms universitet, om nordbornas närvaro i Nordamerika.

Vinlandsresorna är en berättelse om logistik, resurser och risk: små samhällen i Grönlands fjordar som behövde timmer, järn och prestigevaror – och som till slut pressades av klimat, ekonomi och avstånd.

Grönlänningasagan, berättar om en rad expeditioner, där Bjarni Herjólfsson obeserverar det amerikanska fastlandet första gången år 986 efter att ha drivit ur kurs under en resa från Island till Grönland. Bjarni landsteg aldrig, men hans iakttagelser av ett skogbevuxet land i väster tände Leif Erikssons utforskarlust, som kring år 1000 seglade mot väster. I nordiska källtraditioner knyts tre namn till färden: Helluland, Markland och Vinland – platser vars exakta lägen länge diskuterats, men som brukar tolkas som delar av Nordamerikas nordöstra kustvärld.

Idag vet vi med säkerhet att år 1021 fälldes träd på Newfoundland med metallverktyg – och en kombination av årsringsanalys och en kol-14-signatur gör det möjligt att datera händelsen exakt. Det är ett av de tydligaste ögonblicken där vikingatidens sagoberättande plötsligt får en hård, daterbar kontur: nordbor var faktiskt i Nordamerika, nästan fem sekel före Columbus.

I sagornas värld delas kusten i tre zoner som nästan låter som ett ekonomiskt inventarium: Helluland – stenigt land (ofta kopplat till Baffin Island); Markland – skogsland (ofta kopplat till Labrador) och Vinland – det ”milda” landet med druvor/vildvin. Indelningen säger något viktigt: resorna västerut var inte bara äventyr, utan också en jakt på bristvaror – särskilt virke, i ett Grönland där trä var en strategisk resurs.

Platsen L’Anse aux Meadows, som ligger längst upp på Newfoundland, var ett basläger – en nod för vidare färder och resursutnyttjande. Fynden visar också järnhantering, avgörande för att kunna reparera fartyg efter Atlanten. Flera spår antyder att nordborna rörde sig längre söderut. Ett ofta diskuterat exempel är butternut/valnöt (Juglans cinerea), som inte växer naturligt på Newfoundland. Att sådana nötter ändå hittats på platsen kan peka mot resor in i Saint Lawrence-viken, där arten förekommer.

I de isländska sagorna dyker ett laddat ord upp: skrälingar – nordbornas benämning på de människor de mötte i väster. Berättelserna beskriver både handel och konflikt, men också hur osäkerheten växer: avståndet hem är enormt, man är få, och varje förlust slår hårt.

Styrkeförhållandet var också en realitet: en liten, långt bort belägen grupp nordbor kunde knappast hålla ett permanent grepp om ett område där de alltid riskerade att bli numerärt underlägsna. Resultatet blev sannolikt att Vinland, hur lockande det än var, blev för dyrt att försvara i längden.

Bild: Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893) av Christian Krohg, Nasjonalgalleriet i Oslo. Verket är ett exempel på den nationalromantiska rörelse som var stark i Norge under slutet av 1800-talet. Källa: Christian Krohg, Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893), Nasjonalgalleriet, Oslo.Wikipedia. Public.

Musik: Voyage To America av Humans Win, Storyblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kejneaffären blottlade en samtid präglad av djup misstro mot makten, medial sensationslystnad och moralpanik. I en tid då folkhemmet växte sig allt starkare visade affären hur snabbt rykten kunde tolkas som “sanningar” – och hur homofobi fungerade som bränsle för politiska och juridiska härdsmältor.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Henrik Berggren om Kejneaffären, begreppet rättsröta och hur moraliska föreställningar formade 1950‑talets syn på rättvisa, makt och homosexualitet. Henrik Berggren är historiker och författare. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Kejneaffären bidrog till att begreppet rättsröta fick fäste i svensk politisk debatt under några år på 1950-talet. Det blev en symbol för ett påstått systemfel där vänskapskorruption, mörkläggning och hemliga lojaliteter styrde rättsväsendet. Men Kejnekommissionens rapport visade snarare på en kombination av övertolkade rykten, homofobi och pressdriven hysteri.

Pastor Karl‑Erik Kejne, verksam vid Stadsmissionen i Stockholm, var en kontroversiell gestalt som i slutet av 1940‑talet hävdade att han avslöjat en homosexuell liga med kopplingar till maktens centrum. Enligt Kejne utnyttjade denna hemliga sammanslutning unga män i prostitution och skyddades av högt uppsatta poliser, jurister och politiker.

Anklagelserna slog rot i ett samhälle där homosexualitet, trots att det avkriminaliserats 1944, fortfarande sågs som en samhällsfara. I Kejnes framställning var den homosexuella “ligan” inte en subkultur utan en korrupt, konspiratorisk elit med tentakler in i statens kärna. Pressen tog upp tonen, och snart blev hans påståenden riksangelägenheter.

Kejnes första måltavla blev lekmannapredikanten Gösta Malmberg, som 1950 dömdes för otukt med en man under hans vård. Fallet beskrevs som en skådeprocess, och pressens intensiva bevakning förstärkte bilden av att Kejnes misstankar var korrekta. Därefter riktades anklagelserna högre upp – mot kabinettssekreteraren Nils Quensel, som anklagades för sexuella kontakter och maktmissbruk. Trots avsaknad på bevis avgick Quensel i oktober 1951.

Kejne hävdade att han utsattes för mordförsök och att polisen samarbetade med den liga han försökte avslöja. Till slut tillsatte regeringen en medborgarkommission – Kejnekommissionen – för att utreda affären. Dess slutsatser gjorde få nöjda: ingen liga kunde styrkas, och många vittnesmål visade sig vara grundade i rykten.

Det som möjliggjorde Kejneaffären var inte bara en karismatisk visselblåsare eller sensationslystna medier. Det var ett samhällsklimat genomsyrat av moralism, rädsla och kontroll. Homosexualitet var visserligen lagligt – men i praktiken djupt stigmatiserat. Därmed blev en “homosexuell liga” en projektionsyta för allmänhetens oro över förlorade värden och ett förändrat samhälle.

Bildtext: Karl-Erik Kejne (1913–1960), svensk pastor och samhällsdebattör, som blev känd för sin roll i den så kallade Kejneaffären under 1950-talet, där han anklagade delar av samhällseliten för homosexualitet och maktmissbruk. Fotografi publicerat i Tidningen Se, fotograf okänd. Bilden är i det offentliga domänet (Public Domain). Källa: Wikimedia Commons.

Musik: Piano Diamond Swing av Volodymyr Piddubnyk, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots sina omänskliga brott lyckades Höss i viss mån forma eftervärldens bild av sig själv genom den självbiografi han skrev i fängelset före avrättningen i Polen den 16 april 1947. I texten ger han en närmast uttryckslös redogörelse för sina handlingar, något som både fascinerat och förskräckt eftervärlden. Hur kunde en människa begå så obeskrivliga brott, erkänna dem utan synbar ånger – och till synes inte känna skuld?

Rudolf Höss skiljer sig från många andra nazistledare genom att han utan omsvep erkände sina brott och angav sina medbrottslingar. Trots att han "bara" var en mellanchef i nazismens mordmaskineri är han ansvarig för dödandet av omkring 1,1 till 1,5 miljoner människor i Auschwitz – framför allt judar, men även romer, sovjetiska krigsfångar och andra.

I reprisen av avsnitt 102 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med kulturjournalisten och författaren Nicklas Sennerteg, som är aktuell med boken Allt jag känner är att mina fötter gör ont – Förhören med Rudolf Höss (Historiska Media). Genom en kritisk granskning av Höss berättelse belyser Sennerteg nya perspektiv på en av historiens mest fruktansvärda gärningsmän – och avslöjar hur mytbildningen kring honom vuxit fram.

Förhören med Höss har blivit en viktig källa till förståelsen av det tredje rikets komplexa, ofta överlappande mördarbyråkrati. Men trots den rikliga dokumentationen är det flera detaljer i hans berättelse som inte stämmer. Forskare som Nicklas Sennerteg har identifierat luckor och osanningar i hans självbiografi – bland annat saknas belägg för att Höss skulle ha deltagit i första världskriget, vilket han själv hävdade. Dessutom gick han med i det nazistiska partiet så sent som 1933.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Menocchios skapelseberättelse hade världen uppstått ur en ostmassa där maskarna blev änglar. I motreformationens Italien fanns inget utrymme för fritänkare som Menocchio, som var mycket kritisk till kyrkan och dess prelater. Trots varningar från familj och vänner kunde han inte låta bli att utförligt redogöra för sina uppfattningar inför inkvisitorn samt knappt kunde tro att Menecchio tänkt ut allting själv.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, historikern och dokumentärfilmaren Maja Hagerman om Menocchios världsbild i det sena 1500-talets Italien.

Genom inkvisitionens rättegångsprotokoll kunde den italienske historikern Carlo Ginzburg komma nära Menocchios tankevärld i sin banbrytande bok Osten och maskarna (1976), som nyligen utkommit i ny svensk översättning. Boken visar hur folklig kultur, tryckt kunskap och religiös kontroll kolliderade i det tidigmoderna Europa – och hur en enskild individ kunde tänka självständigt, men också riskera livet för det.

Menocchio utmärkte sig genom sin vilja att öppet resonera om religion, skapelsen och samhällets ordning. Han diskuterade gärna med grannar, präster och främlingar och blev känd som en person med avvikande och provocerande idéer. Det var inte ett enskilt uttalande som väckte inkvisitionens intresse, utan hans ihärdiga spridande av sina tankar.

Kärnan i Menocchios världsbild var en radikalt okonventionell skapelseberättelse. Han beskrev hur världen uppstått ur ett slags urkaos, likt mjölk som blir till ost, ur vilken maskar spontant framträder. Dessa maskar identifierade han med änglarna – och i vissa versioner även med Gud själv. Hos Menocchio var Gud inte en allsmäktig och avlägsen skapare, utan en del av naturens utveckling.

Hans gudsbild var starkt naturalistisk och antihierarkisk. Han förnekade jungfrufödseln, ifrågasatte Kristi gudomlighet och avvisade kyrkans sakrament, helgonkult och prästerskapets särställning. För honom var religion främst en moralisk fråga: att leva rättfärdigt, inte förtrycka de fattiga och behandla andra med rättvisa.

Han förespråkade också religiös tolerans. Menocchio menade att olika folk trodde på Gud på olika sätt och att ingen religion hade monopol på sanningen – en farlig tanke i motreformationens Italien, där trosenhet betraktades som grundläggande för samhällsordningen.

Menocchio tillhörde inte samhällets allra fattigaste, utan var en relativt självständig hantverkare och småbrukare. Han kunde läsa och skriva, hade innehaft lokala förtroendeuppdrag och deltog aktivt i byns sociala liv.

Ginzburg visar att Menocchios idévärld inte kan reduceras till enkel folktro eller direkt påverkan från enskilda böcker. Hans tankar uppstod i ett komplext samspel mellan muntlig bondekultur och tryckt skrift.

Bildtext: Mjölnaren Menocchio kom att brännas på bål för sina egensinniga tankar om världen och gud. En mjölnare avbildad i arbete på en gravyr från 1500-talet. Verktyg och kläder ger en inblick i dåtidens hantverk och sociala miljö.

Gravyr av Jost Amman, återgiven av Paul Lacroix. Foto: J Amman/Paul Lacroix. Wikimedia Commons Public domain.

Musik: Claudio Monteverdi – Vespro della Beata Vergine (1610) – Antifona ”Deus in adiutorium” Framförd av: Cantica Symphonia, dir. G. Maletto Liveinspelning, Kyrkan San Filippo, Turin i Italeien 3 oktober 2000. Wikimedia Common, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I ett Sverige, som präglades av luthersk ortodoxi, fick järtecken en stor plats i människornas världsbild. Järtecken är naturfenomen och andra märkliga företeelser som ansågs vara förebud om för onda framtida händelser.

Märkliga fenomen har tolkats i årtusenden, men det fick sin kulmen i Sverige under andra hälften av 1500-talet då tolkningarna blev allt mer apokalyptiska. Den framväxande tryckerikonsten bidrog också till att sprida berättelser om järtecken.

I bibeln finns många exempel på naturfenomen som tecken från gud. Och i en allt mer apokalyptisk syn på världen i slutet på 1500-talet togs himlafenomen, blixtnedslag, missbildade foster och kometer på största allvar. Men även berättelser om skelett som skördade kål om natten fick sin tolkning om framtida händelser. En missbildad gris kunde tolkas som ett förebud om ett påvligt sändebuds besök i Sverige.

Prästen Joen Petri Klint samlade in otaliga historier om järtecken i illustrerad handskrift. Han var en engagerad kyrkohede i Östra Stenby i Östergötaland, som skrev flera böcker och deltog i riksdagen.

I reprisen av avsnitt 29 av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Sofia Gustafsson som är historiker vid Linköpings universitet och aktuell med boken Järtecken – Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den moderna uppdelningen mellan natur och kultur, kropp och själ, eller individ och samhälle fanns inte – allt ingick i ett sammanhållet kosmiskt mönster. Individen var sin tilldelade roll inom sitt stånd och samhället var en kropp, där varje människa hade sin plats.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Karin Sennefelt, professor i historia och författare till boken Livet enligt 1600-talet (Natur & Kultur). Samtalet kretsar kring människors grundläggande livsvillkor i tidigmodernt Sverige – hur de förstod sig själva, sin plats i samhället och världen omkring dem.

Visionärer som Lars Ekrot, som påstod sig ha sett Karl XI:s död och slottsbranden i Stockholm i sina syner under piprökning, togs på allvar. De betraktades inte automatiskt som galningar – utan som möjliga mottagare av gudomlig sanning.

Naturen var inte neutral utan betraktades som ett språk: Guds bok. Åskväder var inte meteorologiska fenomen utan Guds röst. Svält, missväxt och kyla under lilla istiden tolkades som tecken på gudomlig vrede. Skogen var en plats av både faror och mirakel – där barn kunde räddas av "vita hundar" eller änglar, som bevis på Guds närvaro även i det vildaste landskap.

Att förstå 1600-talets tankevärld är att bli främling i sin egen tid. Det påminner oss om att våra mest självklara föreställningar – om kropp, makt, individ och natur – är historiska konstruktioner. För 1600-talsmänniskan var världen inte något man förstod genom vetenskaplig objektivitet, utan genom tolkning. Naturens skiftningar, kroppens signaler och samhällets strukturer uppfattades som uttryck för Guds plan. Gud var närvarande i vardagen: han kunde sända blixtar som straff, låta barn dö för att påminna om synd, och tala genom drömmar eller syner.

Ståndssamhället var organiserat som en kropp: kungen var huvudet, prästerna hjärtat, adeln armarna och bönderna benen. Hierarkierna var inte mänskliga konstruktioner, utan gudagivna ordningar. Att överskrida sin plats sågs som ett hot mot hela den kosmiska balansen. Samtidigt fanns viss social rörlighet, ofta genom något man kallade fortun – individens möjlighet att finna lycka. Officiellt sågs all framgång som ett uttryck för Guds vilja. Att vara "ärlig" innebar inte bara moralisk hederlighet, utan också flit och samhällsnytta.

Identiteten var inte ett inre psykologiskt jag, utan något som manifesterades genom kläder, titlar och föremål. Ett ärvt lakan kunde vara bevis på kvinnlig dygd. Berättelsen om den falska lantgrevinnan i Karlskrona visar hur identitet kunde "bäras" – och avslöjas. När hon inte längre kunde försvara sin status blev ett ärr på kroppen hennes fall.

Men vid 1700-talets början sker ett epistemologiskt brott. Kunskap börjar organiseras utifrån skillnad snarare än likhet. Religion, vetenskap och politik blir separata sfärer. Världsbilden fragmenteras.

Kroppen betraktades både som ett förgängligt skal och ett heligt kärl för själen. Den styrdes av humoralpatologin, där de fyra kroppsvätskorna – blod, slem, gul och svart galla – måste hållas i balans. Obalanser sågs inte bara som sjukdom, utan som tecken på moraliskt eller andligt förfall.

Bildtext: Landskap med figurer, cirka 1625–1635, tillskrivs Joos de Momper den yngre tillhörande Östergötlands museum Fotograf: Östergötlands museum. Licens: Public Domain, Digitalt muséum

Målningen visar ett dramatiskt bergslandskap där tre vandrare tar paus vid en slingrande stig. Verket är ett exempel på 1600-talets flamländska landskapsmåleri, där naturens storhet kontrasteras mot människans litenhet.

Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den svenska motståndsrörelsen, med kodnamnet Metro, var redo att slå tillbaka om kriget kom. Högt uppsatta politiker, direktörer och fackföreningsledare samarbetade i det fördolda för att säkra Sveriges självständighet – med stöd från både kungahuset och regeringen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Johan Wennström, statsvetare och forskare vid Försvarshögskolan, om Sveriges hemliga motståndsrörelse under kalla kriget. Han är aktuell med boken Sveriges sak var vår där vi får en samlad och väldokumenterad bild av den hemliga svenska Stay Behind-rörelsen.

Sveriges motståndsorganisation Metro – i folkmun kallad Stay Behind – organiserades i strikt hemlighet från 1949 och framåt, med uppdrag att verka i det tysta efter en eventuell sovjetisk invasion. Dåvarande statsminister Tage Erlander utfärdade i juni 1949 fyra hemliga fullmakter för att planlägga en motståndsrörelse. Fullmakterna gavs till högt uppsatta personer inom näringslivet och militären – bland dem försäkringsdirektören Alvar Lindencrona och arméchefen Carl August Ehrensvärd. Verksamheten legaliserades formellt 1955 genom ett tidigare okänt konseljbeslut.

På Fleminggatan 17 i Stockholm, bakom en anonym dörr märkt ”Driftbyrån”, dolde sig under kalla kriget en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. Här utbildades utvalda svenskar i sabotage, konspiration och överlevnad – inte för att anfalla, utan för att göra motstånd vid en framtida sovjetisk ockupation.

Organisationen var strikt hierarkisk, uppbyggd enligt principen om ”vertikal kontakt” – medlemmarna kände endast till sina närmaste över- och underordnade. Under täcknamn fick de utbildning i sabotage, spaning och hantering av cyanidkapslar, ofta i isolerade bås där de inte ens såg varandra.

Forskaren Johan Wennström avfärdar övertygande att den svenska motståndsrörelsen inte var en NATO-filial. Till skillnad från andra europeiska Stay Behind-nätverk var den svenska rörelsen självständig, även om det fanns vissa kontakter med väst. Organisationen förberedde flyktvägar till Norge och Storbritannien, planerade för ett exilhögkvarter i England och tränade för sabotage- och partisankrig.

En unik aspekt av Metro var samarbetet över klassgränser. Både LO:s ordförande Arne Geijer och SAF:s ledare Curt-Steffan Giesecke deltog i rörelsens ledning. Samarbetet speglade den så kallade Saltsjöbadsandan – ett svenskt försvar byggt på samförstånd snarare än konflikt.

Organisationen finansierades med statliga medel och bidrag från näringslivet fram till 1992, men lades aldrig formellt ned. Under 1990-talet tog general Robert Lugn över ledarskapet – därefter blir spåren allt mer otydliga. Ingen vet säkert om rörelsen fortfarande existerar.

Musik: The Last Stand av Jon Presstone, Storyblock Audio.

Bild. Broschyren Om kriget kommer från 1952 från Kungliga Civilförsvarstyrelsen. Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ett närmast konstant krigstillstånd under tidigt 1500-tal tvingade fram en ny militär organisation. Inspirerad av samtida tyska modeller började Gustav Vasa redan under befrielsekriget 1521–1523 att värva soldater i kunglig tjänst. Bondeuppbåden ersattes gradvis av inhemska värvade trupper mot lön.

I reprisen av avsnitt 90 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Neuding Skoog, historiker vid Försvarshögskolan, om hans doktorsavhandling I rikets tjänst.

En av Gustav Vasas viktigaste reformer var övergången från en förhandlingsbaserad militär modell – där kungen var beroende av samhällets olika grupper – till ett centraliserat militärväsen med värvade soldater. Detta lade grunden till en stående armé som senare blev ett av stormaktstidens viktigaste instrument.

Tidigare hade staten varit beroende av att bönder och andra samhällsklasser ställde upp med folk och resurser. Med den nya ordningen kunde kungen själv värva soldater utan att behöva förhandla med exempelvis bondeklassen. Bönderna accepterade förändringen – de hade upplevt krigets förödelse och valde hellre ordning och säkerhet än den tidigare friheten.

Bild: Strider utanför Älvsborgs slott år 1502 mellan ett västsvenskt bondeuppbåd (till höger) och tyska landsknektar (till vänster).

Teckning av det tyska ögonvittnet Paul Dolnstein. Licens: Public domain via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Karriäristen Liljensparres lojalitet mot Gustav III vändes snart i ett förföljande av gustavianerna i ett försök att blidka förmyndarregeringen. Men Liljensparre, som skaffat sig många fiender i arbetet som polismästare och spionchef, skulle bli en syndbocken som ett oroligt Sverige behövde.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Tomas Eriksson om den komplexa roll Liljensparre spelade i kölvattnet av kungamordet. Eriksson är aktuell med boken Syndabocken – Polismästare Liljensparres uppgång och fall (Stockholmia).

Inledningsvis belönades Liljensparre för sina insatser med fortsatta ämbeten och stort förtroende. Men han var en man med många fiender – både bland de han tidigare spionerat på i Stockholm och inom den nya maktapparaten. Hans vilja att rädda vissa av de huvudmisstänkta undan dödsstraff tolkades som politiskt illojalt. Dessutom väckte hans aggressiva metoder alltmer kritik.

Trots försök att vinna den nya regimens gunst – bland annat genom att rikta sina spioneriinsatser mot Gustav III:s gamla allierade, däribland Gustaf Mauritz Armfelt – lyckades han inte återvinna inflytande. I själva verket bidrog Liljensparre till Armfelts fall genom att sprida rykten.

Hans impopularitet bland stockholmarna kulminerade i det så kallade Ebelska upploppet – en protest mot polisens hårda metoder, som han inte kunde stävja utan militär hjälp. Den mäktige Gustaf Adolf Reuterholm använde upploppet som svepskäl för att avsätta honom.

I januari 1793 förflyttades han till Svenska Pommern under förevändning att reformera polisen där – i praktiken ett sätt att avlägsna honom från huvudstadens politiska scen. Det var början på hans definitiva fall.

Efter flera år i Pommern tilläts Liljensparre återvända till Sverige 1799. Han återinsattes i statlig tjänst, men nu inom tullväsendet snarare än inom polisen. Som ledamot i Generaltulldirektionen beskrevs han som både effektiv och despotisk – egenskaper som följt honom genom hela hans karriär. Han pensionerades 1811 och avled i Stockholm 1814, vid 75 års ålder.

Nils Henric Liljensparre var både banbrytare och paradox. Han byggde upp ett polisväsende som låg före sin tid i metod och effektivitet – men verkade i ett samhälle där rättssäkerheten var svag och politikens nycker ofta styrde rättvisan. Han blev hjälten som grep kungens mördare – och syndabocken som offrades när det politiska spelet krävde en syndabock. Hans historia visar vad som kan hända när lagens väktare själva blir brickor i maktens spel.

Bild: Montage: Polismästare Nils Henric Liljensparre (1738–1814) av Johan Erik Bolinder, ur samlingarna på Nationalmuseum. Licens: CC BY-SA 4.0. I bakgrunden karta över Pommern. Ursprungligen skapad av Eilhard Lubin 1635 och senare publicerad av Willem & Joan Blaeu i deras berömda Atlas Blaeu (1662). Bilden visar det historiska hertigdömet Pommern med noggrant tecknade gränser och topografiska detaljer, typiska för barockens kartografi.

Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock Audio

Källor

• Eriksson, Tomas (2025). Syndabocken: polismästare Liljensparres uppgång och fall. [Stockholm]: Stockholmia förlag
• Svenskt biografiskt lexikon, artikel om Nils Henric Liljensparre
• Ericson Wolke, Lars (2005). Mordet på Gustav III. Lund: Historiska media
• Nationalencyklopedin, artiklar om Gustav III och 1700-talets rättsväsende

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Liljensparre var en mästare på att få misstänkta att tala och använde sig av en systematisk bevisinsamling som låg långt före sin tid. Konspirationen visade sig sträcka sig djupt in i adeln, och hans beslutsamhet att avslöja sanningen skulle snart kosta honom dyrt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Tomas Eriksson om mordet på Gustav III och den dramatiska roll som polismästare Nils Henric Liljensparre spelade i jakten på konspiratörerna. Eriksson är aktuell med boken Syndabocken – Polismästare Liljensparres uppgång och fall.

Nils Henric Aschan Liljensparre (1738–1814), född Sivers, var jurist och erfaren ämbetsman. År 1776 blev han den första polismästaren i Stockholm, som del av en ny polisiär organisation. Han byggde upp ett effektivt underrättelsenätverk med informatörer som bevakade allt från tjuvar till politiska pamflettskrivare och moderniserade polisväsendet med metoder långt före sin tid.

Men det var under krisåret 1792 som han verkligen trädde fram som en nyckelfigur. Då var han inte bara operativ polischef utan även tillförordnad överståthållare – med direkt insyn i ordningsmakten och maktens innersta kretsar.

Vid den ödesdigra maskeradbalen på Operan – trots upprepade varningar mot kungens närvaro – deltog Gustav III bland de maskerade gästerna. En grupp män i svarta dominodräkter närmade sig, och ett skott avlossades bakifrån – laddat med kulor, spik och metallfragment. Kungen föll inte omedelbart, men var dödligt sårad. Tretton dagar senare, den 29 mars 1792, avled han.

Liljensparre kallades omedelbart till platsen. Under kungens order inledde han en intensiv mordutredning. Operans utgångar spärrades, misstänkta identifierades genom intervjuer och avgörande bevis – däribland mordvapnet – säkrades. Redan samma natt organiserade han en rekonstruktion. Pistoler visades för stadens pistolsmeder, varav en kände igen vapnet han nyligen reparerat åt kapten Jacob Johan Anckarström.

Liljensparres arbete var metodiskt och bevisbaserat. Genom vapenspåret kunde Anckarström gripas redan dagen efter attentatet – ett remarkabelt resultat med dåtidens mått. Förhören inleddes omedelbart. Genom att vädja till Anckarströms känslor för sina barn fick Liljensparre honom att bekänna och namnge medkonspiratörer.

Nätverket av sammansvurna visade sig inkludera flera unga officerare – däribland Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn – samt den inflytelserike aristokraten Carl Fredrik Pechlin. Men högre upp i hierarkin blev det svårare att nå fram. Pechlin förblev tyst och undkom fällande dom.

Bild: Montage: Polismästare Nils Henric Liljensparre (1738–1814) av Johan Erik Bolinder, ur samlingarna på Nationalmuseum. Licens: CC BY-SA 4.0. I bakgrunden Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg) och Kungliga slottet med Gamla Norrbro.

Akvarellerad konturetsning av Johan Fredrik Martin (1755–1816), Källa: Stadsmuseet. Licens: CC BY-SA 4.0.

Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock Audio

Källor

• Eriksson, Tomas (2025). Syndabocken: polismästare Liljensparres uppgång och fall. [Stockholm]: Stockholmia förlag
• Svenskt biografiskt lexikon, artikel om Nils Henric Liljensparre
• Ericson Wolke, Lars (2005). Mordet på Gustav III. Lund: Historiska media
• Nationalencyklopedin, artiklar om Gustav III och 1700-talets rättsväsende

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I november samma år hade upprorsmännen kontroll över stora delar av dessa områden, vilket tvingade Gustav Vasa att förhandla om vapenvila. Den 8 november slöts ett avtal om ett ettårigt stillestånd. Men kungen hade aldrig för avsikt att låta en upprorsledare behålla makten.

I reprisavsnittet 53 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olle Larsson, fil.dr i historia och lektor vid Katedralskolan i Växjö. Han är aktuell med biografin Gustav Vasa – En furste bland furstar (Historiska Media).

Missnöjet mot den "ogudaktige" kungen var stort. Gustav Vasa hade beslagtagit kyrkans egendomar och infört den lutherska läran. Allmogen vägrade överge sina fäders tro. Mässan hölls nu på svenska, vilket kritiker hånade: ”att ett spenebarn snart från en dyngvagn kunde vissla fram en mässa.”

Sedan sitt makttillträde hade Gustav Vasa stärkt centralmakten och effektiviserat skatteuppbörden. Folket drabbades av tunga extraskatter. År 1541 konfiskerade kungen 370 kilo silver från kyrkor i Småland.

Nils Dacke kom från en småbondesläkt med rötter i både Södra Möre härad (nuvarande Kalmar län) och danska Blekinge. Redan 1536 hade han dödat en fogde och levde därefter som fredlös tills han löste sig fri med 200 riksdaler i böter. Han blev sedermera ledare för Dackeupproret efter att ha angripit fogdar och en frälseman.

I mars 1543 sårades Nils Dacke svårt när Gustav Vasas legosoldater träffade honom med en kula genom båda låren. Han flydde, men återupptog kampen vid midsommar. Kungamakten var dock övermäktig, och Dacke tvingades fly mot riksgränsen. Några veckor senare dödades han – upproret var krossat.

Efteråt spårades upprorsmännen upp, förhördes under tortyr, avrättades och steglades. Andra fick sina gårdar beslagtagna och tvingades betala dryga böter.

Musiken i avsnittet är Quel augellin che canta av Claudio Monteverdi, framförd av The Tudor Consort. Licens: Creative Commons Attribution 3.0 International.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under drygt ett dygn brann tre fjärdedelar av staden ner, 11 000 människor blev hemlösa, och ovärderliga kulturskatter gick förlorade. För första gången nådde nyheten om en katastrof i Finland världens alla hörn – en händelse som etsat sig fast i invånarnas kollektiva minne.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hannu Salmi, professor i kulturhistoria vid Åbo universitet. Han är aktuell med boken Åbo i lågor: Minnen från branden 1827 (Apell förlag, Svenska litteratursällskapet i Finland, 2025). Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.

Åbo var storfurstendömets obestridliga hjärta, trots att tsar Alexander I formellt hade utnämnt Helsingfors till administrativ huvudstad redan 1812. Staden bar på ett arv som sträckte sig tillbaka till 1200-talet.

Hannu Salmi har fokuserat på människornas upplevelse av branden - hur det faktiskt kändes att stå mitt i ett rasande eldhav – och vad det innebar att vakna upp till en stad i spillror. Katastrofen är mer än fysisk förstörelse, en emotionell chock. Ljudet från fallande kyrkklockor, hettan från brinnande byggnader, panikens kaos – allt fångades i dagböcker och brev som boken återger med närgången empati.

I generationer lärde sig barn i Finland att branden orsakades av en tjänsteflicka som av oaktsamhet kokade talg. Men detta är en myt – en berättelse skapad för att hantera skuld. Den egentliga orsaken låg i stadsplaneringens misslyckanden och myndigheternas passivitet. Pigan var aldrig den skyldiga. Istället har historien förvanskats av bland andra historieprofessorn Zacharias Topelius.

Åbo var en stad byggd av trä. Av stadens gårdar och byggnader var nästan alla uppförda i timmer, ofta med takmaterial som näver, torv eller spån, vilket utgjorde en enorm brandrisk. Stadsplanen hade växt fram organiskt under århundraden. Detta resulterade i en labyrint av smala, slingrande gator och återvändsgränder som hade formats av fotgängare och hästkärror snarare än av brandsäkerhetstänkande. Husen stod tätt, ofta vägg i vägg eller takfot mot takfot, och innergårdarna var fyllda av uthus, stall och förråd som ytterligare förtätade bebyggelsen och skapade perfekta spridningsvägar för eld. Sommaren 1827 hade dessutom varit exceptionellt torr.

Vid tiden för branden huserade Åbo landets viktigaste institutioner. Domkyrkan var inte bara en religiös symbol utan också förvaringsplats för historiska dokument, kungliga gravmonument och adelns släktvapen. Det var en byggnad som ansågs oförstörbar, en fast punkt i en föränderlig värld. Åbo Akademi, grundad 1640, var landets enda universitet och dess intellektuella nav. Dess bibliotek och samlingar representerade Finlands samlade minne och vetenskapliga framsteg. Här fanns böcker, handskrifter och naturvetenskapliga samlingar som byggts upp under nästan två sekler. Staden var hem för eliten: professorer, prästerskap, hovrättsråd och köpmän levde sida vid sida med hantverkare, sjömän och tjänstefolk.

En gnista, troligen från en skorsten, tände eld på en höskulle i det brandfarliga kvarteret Aningaisbacken. Tillsammans med stormvindar, torka och ett eftersatt brandskydd utvecklades elden till ett inferno – en eldstorm som drevs av sina egna vindar och temperaturer. På mindre än ett dygn låg 75 procent av staden i ruiner. Officiellt omkom 27 personer, men tusentals förlorade allt: hem, arbete, tillhörigheter – och sin plats i världen.

Bildtext: Efter Åbo brand (1827) av Gustaf Wilhelm Finnbergs visar förödelsen i Åbo centrum efter den stora stadsbranden samma år. Verket ingår i Ateneums samlingar (Finlands Nationalgalleri), inköpt 1911. Wikimedia Common, Public Domain.

Musik: Its Just The Beginning Cello Only av Humans Win, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Herodotos huvudsakliga fokus var de grekisk-persiska krigen, men hans omättliga nyfikenhet omfattade även folk, seder, landskap, myter och maktförhållanden. Hans verk är ett försök att förstå världen i sin helhet. Det är en hissnande resa där vi får möta grymma kungar, kloka rådgivare, etnografiska skildringar av begravningsriter – och guldsökande myror stora som hundar.

I detta avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikvetaren Allan Klynne om Herodotos och hans betydelse för historieskrivningens framväxt. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

I sitt stora verk Historia lade Herodotos grunden till västerländsk historieskrivning. Han reste sannolikt till Egypten, och kanske så långt som till Babylon. Han samlade in berättelser från Libyen, Indien och länder bortom Svarta havet.

Herodotos föddes omkring 484 f.Kr. i Halikarnassos (nuvarande Bodrum i Turkiet), en grekisk stad under persiskt styre. Han tillhörde en välbärgad familj med både grekiska och kariska rötter. Redan i unga år började han resa och samla in berättelser. Under sina färder besökte han bland annat Egypten, Libyen, Babylonien, Skytien och flera delar av det persiska riket – platser han beskrev med imponerande detaljrikedom.

Senare bosatte han sig i Aten, där han uttryckte beundran för den atenska demokratin och dess öppna politiska klimat. Mot slutet av sitt liv flyttade han till kolonin Thurii i södra Italien. Där färdigställde han troligen sitt livsverk Historiae och avled omkring 424 f.Kr.

Herodotos skrev Historia mellan cirka 430 och 424 f.Kr. Verket består av nio böcker – en uppdelning som gjordes av senare redaktörer och namngetts efter de nio muserna.

Berättelsen inleds med kung Krösus i Lydien och kulminerar i de grekisk-persiska krigen under 400-talets första hälft, särskilt Xerxes I:s invasion av Grekland. Böckerna I–V skildrar förspelet till konflikterna: det persiska rikets uppkomst, öst-västliga relationer och interna händelser i Grekland. Böckerna VI–IX behandlar själva kriget, inklusive de avgörande slagen vid Salamis, Plataiai och Mykale (480–479 f.Kr.).

Men Herodotos nöjde sig inte med att beskriva strider. I stället erbjuder han ett tvärsnitt av sin samtida värld. I Bok II presenterar han en omfattande skildring av Egypten: dess geografi, historia, religion och samhällsstruktur. Böckerna III–IV behandlar det persiska imperiets förvaltning, kung Kambyses fälttåg och Dareios I:s politiska reformer.

Bildtext: Porträttbyst av Herodotos, romersk marmorskulptur från 100-talet e.Kr. Denna byst föreställer den grekiske historikern Herodotos, ofta kallad "historieskrivningens fader", och är ett romerskt verk som sannolikt återger ett äldre grekiskt original. Herodotos är mest känd för sitt verk Historiae, där han skildrar de grekisk-persiska krigen och försöker förstå världens orsaker genom berättelser och undersökningar. Källa: Metropolitan Museum of Art via Wikimedia Commons. Bilden är public domain.

Musik: The Sands Of Ancient Ruins av LIVINGFORCE, Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kriget bröt ut när nordkoreanska trupper den 25 juni år 1950 gick till anfall över 38:e breddgraden. Kriget utkämpades mellan det kommunistiska Nordkorea, som stöttades med krigsmaterial och trupper från Kina och Sovjetunionen, och ett Sydkorea där en FN-koalition med deltagare från länder som Storbritannien, Turkiet, Australien och Kanada slogs under ledning av USA.

I reprisen av avsnitt 73 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Artur Szulc, aktuell med boken Koreakriget.

Både Nordkorea och Sydkorea av autoritära regimer som upprättats efter andra världskriget. Vid Potsdamkonferensen juli–augusti 1945 bestämdes att 38:e breddgraden skulle vara skiljelinje mellan den kommande sovjetiska respektive amerikanska ockupationszonen i Korea. Med det kalla kriget kom detta att innebära en delning av Korea. Den 15 augusti 1948 proklamerades Republiken Korea (Sydkorea) och 9 september samma år Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea).

Nordkorea erövrade inledningsvis nästan hela Koreahalvön för att sedan trängas tillbaka in i Nordkorea, men när vapenstillestånd undertecknades i juli 1953 kom den 38 breddgraden att bli skiljelinjen. Någon avspänning mellan Nord- och Sydkorea kom inte till stånd, och FN:s fortsatta uppgift blev att övervaka demarkationslinjen längs 38:e breddgraden mellan de båda staterna.

Koreakriget är formellt inte heller avslutat eftersom det aldrig skrevs något fredsavtal. Med dagens aggressiva kommunistiska regim i Nordkorea är konflikten i allra högsta grad levande.

Bildtext: En amerikansk infanterist tröstas av en kamrat efter att hans vän stupat i strid nära Haktong-ni under Koreakriget den 28 augusti 1950. I bakgrunden märker en sjukvårdare stupade soldater.

Foto: Sfc. Al Chang, U.S. Army. Public Domain (PD-USGov-Military), via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Han greps av Sovjetunionens armé i januari 1945, som troligen uppfattade honom som en tysk spion, och försvann spårlöst. Den svenska regeringen kom att agera svagt för att få Raoul Wallenberg frigiven. Troligtvis avrättades han av den sovjetiska säkerhetstjänsten år 1947.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessorn Ulf Zander vid Lunds universitet om Raoul Wallenberg. Ulf Zander har skrivit boken Raoul Wallenberg: liv och legend - Sverige, Ungern, USA.

Raoul Wallenberg föddes den 4 augusti 1912 i en av Sveriges mest inflytelserika familjer — Wallenberg. Familjen dominerade inom bankväsende, industri och diplomati. Hans far, Raoul Oscar Wallenberg, var officer i flottan men avled innan Raoul föddes, varpå hans farfar Gustaf Wallenberg — en erfaren affärsman och diplomat — fick en central roll i hans uppfostran.

Wallenberg fick internationell uppväxt. På farfaderns inrådan studerade han vid University of Michigan i USA, där han 1935 tog en examen i arkitektur. Därefter arbetade han i bland annat Sydafrika och Palestina. Där mötte han judiska flyktingar och bevittnade antisemitismens konsekvenser.

Trots sitt efternamn och akademiska meriter hade Wallenberg svårt att hitta sin plats i yrkeslivet. Efter ett par misslyckade affärsprojekt fick han via sin farbror anställning hos affärsmannen Kálmán Lauer i Stockholm, som var ungerskfödd. Han kom att resa regelbundet till Ungern.

I juli 1944, efter att nazistiska Tyskland ockuperat Ungern och deporteringarna av ungerska judar till förintelseläger inletts, var behovet akut av någon som kunde agera snabbt med skydd från neutralt land. Tillsammans med amerikanska och judiska organisationer identifierades Wallenberg som rätt person att ta på sig uppdraget.

Den 9 juli 1944 anlände Wallenberg till Budapest, nu som tredje sekreterare vid den svenska legationen, trots att han saknade formell diplomatisk erfarenhet. Hans mandat från den svenska regeringen var tydligt: att skydda så många judar som möjligt från deportation och utplåning.

Med stöd av volontärer och medarbetare utfärdade han så kallade skyddspass, vilka angav att innehavaren var svensk undersåte och därmed under diplomatiskt beskydd — vilket i praktiken kunde hindra deportation. Till en början producerades omkring 1 000 pass, men snart ökade antalet till cirka 4 500.

Utöver passen organiserade han ett omfattande skyddsnät: fler än 30 byggnader utsågs till så kallade “svenskhus” — där judar kunde söka skydd. Med hjälp av dessa hus och andra insatser uppskattar många att omkring 10 000 människor räddades. Men räddningsinsatserna stannade inte vid byråkrati och skyddspapper. Wallenberg och hans medarbetare deltog i dramatiska räddningsaktioner.

Hans modiga agerande och direkta konfrontation med nazistiska befäl var ofta riskfyllda. Genom hot om efterkrigsrättegångar, diplomatisk press eller andra taktiker lyckades han i många fall bromsa planer på massmord i Budapests getto, handlingar som räddade tusentals liv.

Bildtext: Tyska soldater griper judar i Budapest under hösten 1944, en del av de massarresteringar som följde efter det nazistiska maktövertagandet i Ungern. Foto: Faupel, Bundesarchiv, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Musik: In Slavic Sorrow av Yagull Music, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det var ett kaotiskt sjöslag mellan den svenska och dansk-nederländska flottan under Skånska kriget, som satte den svenska flottans brister i blixtbelysning. Missförstånd och bristfällig ledning gjorde att Kronan kantrade och exploderade när det egna krutförrådet antändes av en lykta i kaoset.

I reprisen av avsnitt 72 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och marinarkeologen Lars Einarsson som har varit projektledare för utgrävningen av regalskeppet Kronan sedan 1983 och har också skrivit boken Regalskeppet Kronan – Historia och arkeologi ur djupet.

Regalskeppet Kronan var ett av världens största skepp. Det byggdes för att manifestera Stormaktens makt och ära. Därför var det en katastrof av astronomiska proportioner när Kronan gick under tillsammans med flottans högsta befäl amiral Lorentz Creutz redan i inledningen av slaget vid Öland.

Regalskepp är benämning för de största skeppen inom svenska örlogsflottan. Regalskepp gavs oftast namn efter riksregalierna som exempelvis Äpplet, Svärdet, Nyckeln, Kronan och Vasa.

Regalskeppet Kronan (III) som gick av staplen den 31 juli 1668 var ett av samtidens största krigsskepp på 2300 ton och bestyckad med 126 kanoner. Kronan byggdes för att utstråla makt och styrka mer än av militärstrategiska skäl. Det kom också att mest ligga för ankare under sin livstid.  

Undergången blev ett tydligt bevis på den svenska flottans usla skick när skeppet förliste under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676. Att flottan leddes av civilisten Lorentz Creutz som, saknade förtroende hos officerarna, bidrog starkt till katastrofen.

Bild: Målning av Claus Møinichen från 1686, på Frederiksborgs slott, som visar hur Kronans exploderar samtidigt som hon kantrar. Till höger ses Svärdet i strid med den danska styrkans amiraler.

Musik: Rhythm and melody combo 3, Soundblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svenskan har aldrig varit statisk. Den har burit kungars lagar, folkets röster och samtidens idéer. Från ett namn på en dialekt till ett nationellt verktyg för identitet och kommunikation. Viktiga händelser som bibelöversättningar, tryckkonstens utveckling och folkskola har kodifierat svenskan, spritt den och befäst den.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med språkvetaren och författaren professor Tore Janson om det svenska språkets historia — från indoeuropeiska rötter till 1900-talet. Samtalet utgår från Jansons bok Svenskans historia: språkets roll under 800 år.

Redan för över 4 000 år sedan talade människor i nuvarande Sverige ett språk med rötter i det indoeuropeiska språkträdet – samma stam som latin, sanskrit och grekiska. Men det skulle dröja årtusenden innan något kunde kallas svenska. Under lång tid talade människor i Skandinavien en form av nordgermanskt språk som saknade både skrift och namn. Runinskrifterna från järnåldern är bland de första språkliga spåren, men ger begränsad inblick i vardagligt språkbruk.

På 1000-talet var språket i Svealand och Götaland i stort sett enhetligt. I isländska källor kallades det dansk tunga – ett gemensamt namn för nordbornas språk. Termen svenska användes ännu inte om vare sig folk eller språk.

Det verkliga språksprånget skedde med kristendomens införande och framväxten av en svensk statsapparat. Kyrkan förde med sig det latinska alfabetet, utbildning och behovet av skriftliga texter. Under 1200-talet började svenskan skrivas med latinska bokstäver, först i juridiska sammanhang. Den äldsta kända texten är Äldre Västgötalagen från 1220-talet – en lagtext nedtecknad av kyrkans män på folkets språk, men med latinsk skriftteknik.

Samtidigt växte Sverige fram som ett mer samlat kungarike, vilket ökade behovet av ett gemensamt språk och reglerat skriftspråk. Under Birger jarls tid på 1200-talet stabiliserades statsmakten, och skriftspråket fick större genomslag i administration och rättskipning.

Det är först år 1308 som ordet svenska dyker upp för första gången upp i skrift — i en översättning av en riddarroman beställd av den norska drottningen Eufemia. Ett avgörande belägg finns i en epilog till riddardikten om hertig Fredrik av Normandie, där det står att texten ”är nu gjord till rima... av tysko och i svenska tunga”. Denna benämning markerar en ny språklig medvetenhet – att svenskan var något eget, skilt från danska och tyska.

Svenskans status stärktes ytterligare i Magnus Erikssons landslag (1347), som fastslog att rättsliga dokument från kung, lagman och häradshövding skulle skrivas ”a svensko” – på svenska. Därmed blev svenska inte bara ett språk i bruk, utan ett riksspråk med juridisk och politisk funktion.

Bildtext: Genesis ur Gustav Vasas bibel från 1541, den första fullständiga bibeln på svenska. Översättningen bidrog starkt till att standardisera skriftspråket och lade grunden för modern svenska under tidigmodern tid. Litteraturbanken. Public Domain.

Musik: Browning à 5” av William Byrd (ca 1540–1623), omkring 1578. Av: Phillipwserna, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Med en bakgrund som socialist, konspiratör, fånge, gerillaledare och general blev Piłsudski både nationalhjälte och snart en diktator. Hans liv speglar både revolutionens idealism och maktens kompromisser, med ett arv som ännu formar Polens politiska landskap.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt, om Józef Piłsudskis dramatiska liv – från adelsman i sibirisk exil till marskalk av den återfödda polska republiken. Detta är första minuterna på premium-avsnittet om Pilsudski – vill du lyssna på hela avsnittet måste du bli medlem i Historia Nu Premium för 75 kr/månaden.

Józef Klemens Piłsudski föddes 1867 i Zułów (Zalavas), då beläget i det ryska imperiet men historiskt en del av Storhertigdömet Litauen. Familjen tillhörde den polska lågadeln – szlachta – som bar på starka minnen av frihetskampen mot Ryssland, särskilt det blodiga nederlaget i Januariupproret 1863 där fadern deltagit. Modern Maria Billewicz, en kvinna med djup patriotisk övertygelse, kom att forma den unge Józefs hat mot den ryska överheten och kärlek till det förlorade fosterlandet.

När familjens gods brann ned 1875 flyttade de till Vilnius. Där upplevde Piłsudski russifieringen av de polska territorierna. Som ung medicinstudent i Kharkiv drogs Piłsudski till radikala kretsar. År 1887 fängslades han, endast 19 år gammal, för inblandning i ett misslyckat attentat mot tsar Alexander III – samma attentat som Vladimir Lenins bror också deltog i. Han dömdes till fem års exil i östra Sibirien, där han umgicks med revolutionärer, bönder och brottslingar. Det var där hans syn på Ryssland cementerades: ett imperium och förtryckarstat som måste krossas.

Efter hemkomsten engagerade han sig i den polska socialistiska rörelsen. Men för Piłsudski var socialismen främst ett medel för nationell självständighet.

Piłsudski insåg tidigt att endast krig kunde återupprätta Polen. Redan före Första världskriget började han bygga upp paramilitära organisationer i Galizien, då en del av Österrike-Ungern. När kriget bröt ut 1914 ledde han sina "Strzelcy" – polska skytteföreningar – in i ryskt territorium i ett försök att tända en nationell resning.

När han 1917 vägrade låta sina soldater svära trohet till den tyske kejsaren i den så kallade edskrisen, fängslades han i Magdeburg. Efter Tysklands kapitulation i november 1918 kunde Piłsudski återvända till Warszawa och utsågs till överbefälhavare, riksföreståndare och statschef. Han tog sig an uppgiften att bygga en ny stat från spillrorna av tre imperier. Det verkliga eldprovet kom under det polsk-sovjetiska kriget 1919–1921. Han marscherade mot Kiev i ett försök att bilda en federation med Ukraina, men Röda armén gick till motoffensiv och nådde Warszawas portar. I augusti 1920 ledde Piłsudski ett våghalsigt motanfall som krossade offensiven. Segern, känd som Miraklet vid Wisła, anses ha räddat Europa från kommunistisk expansion.

Hans federationsdröm sveks dock vid fredsförhandlingarna. En mer nationalistisk höger föredrog en etniskt homogen stat, vilket ledde till att stora minoritetsbefolkningar inkorporerades mot sin vilja.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Per Engdahl grundande den fascistiska Nysvenska rörelsen, som aldrig blev någon massrörelse i Sverige. Han levde ända fram till 1994 och hann med att umgås med ledande nazister i Hitlertyskland, hjälpa nazister att fly till Sydamerika samt att omorganisera den europeiska högerextrema rörelsen efter andra världskriget.

I maj 1951 organiserade han en europeisk högerextrem konferens i Malmö där han förenade både nazister och fascister i samma rörelse. Per Engdahl blev också chef för rörelsens internationella förbindelsekontor i Malmö. Han fortsatte att umgås flitigt med ledande personer i Tredje riket efter kriget och besökte på 1960-talet Francos Spanien.

Nysvenska rörelsen blev under 1960-talet helt marginaliserade. Men ledande figurer i rörelsen var med och grundade den främlingsfientliga organisationen Bevara Sverige svenskt. Därmed blev Per Engdahl en viktig länk mellan fascismen och nazismen under andra världskriget till nutida främlingsfientliga rörelser som Bevara Sverige Svenskt som i sin tur blev grunden till dagens Sverigedemokraterna.

IKEA-grundaren Ingvar Kamprad vägrade att ta avstånd från sin fascistiska vän. Kamprad bidrog också med pengar till rörelsen och gav ut Per Engdahls bok ”Politisk allmänbildning”. När Ingvar Kamprad gifte sig första gången 1950 var Per Engdahl inte bara inbjuden utan också ombedd att hålla tal.

I reprisen av avsnitt 32 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Elisabeth Åsbrink som är journalist och författare.  Hon har skrivit boken 1947 som väver samman fascisten Per Engdahls öde, med judiska flyktingar och Simone de Beauvoir. Hon har också berört Per Engdahl i boken I Wienervald står träden kvar där hon avslöjade Ikea-grundaren Ingvar Kamprads nära relation till fascistledaren och hans rörelse.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lasse-Maja var en återfallsförbrytare som stal och bände på könsgränserna med gott humör. Han blev ännu mer berömd i samtiden och fram till våra dagar genom sin något förljugna självbiografi Den vidtberyktade Äfventyraren Lasse Majas … besynnerliga öden och lefnadhändelser (1833) som sedan dess varit tryck fram till idag.

I avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lasse Ericson Wolke, professor emeritus i historia vid Försvarshögskolan och författare till boken Lasse-Maja : stortjuven som blev författare och legend (Carlssons förlag).

Lars Larsson Molin, född den 5 oktober 1785 i byn Djupdalen i Ramsbergs socken i Västmanland, växte upp i fattiga förhållanden. Hans far var skräddare, modern hette Stina Olsdotter och hade släktskap till bergsmanstraditioner. Familjens ekonomi försämrades, och Lars såg tidigt hur svårt det var att upprätthålla en stabil försörjning.

I tonåren visar han tecken på både skämtsam läggning och en ovilja att arbeta, och han börjar begå mindre stölder. Redan 1802 hade han sin första stölddom. Efter att ha flyttat till Stockholm omkring 1804 intensifierades hans stöldturnéer, särskilt i det så kallade triangeln Stockholm–Örebro–Västerås. Han kom att beskrivas som stortjuv, men ofta handlade stölderna om varor av ringa värde som mat och kläder.

Han blev känd för att kombinera listiga kupper med utklädnad, och särskilt förklädnad i kvinnokläder. Att han antog namnet “Lasse‑Maja” sägs ha sin grund i att han, under en period med sin älskade Maja, iklädde sig hennes kläder — och hon ska ha utropat att han såg bra ut i dem. I hans egen självbiografi framstår klädbytet dels som ett verktyg — att kamouflera sig, minska misstankar och få tillträde — dels som en del av hans identitet och lust att röra sig mellan genusgränser. Under årens lopp påstår senare källor att han genomförde omkring hundra stölder, vilket ofta citeras som symboliskt för hans omfattande verksamhet.

I september 1813 greps Lasse‑Maja, efter utredning av kyrkstölden och en lång serie stöldanklagelser. Svea hovrätt dömde honom till livstids straffarbete, och han sändes till Carlstens fästning på Marstrand.

I denna period i Sverige var rättssystemet hårt och straffmässigt rigoröst. Brott mot kyrkonormer – såsom stöld av kyrkogods – betraktades som särskilt allvarliga och bestraffades strängare än vanlig stöld. Livstids straffarbete vid fästning var ett sätt att isolera och disciplinera dömda. Men viktigt att notera: “livstidsdom” betydde inte nödvändigtvis fängelse till döden — benådning var möjlig, beroende på uppförande eller kontakter.

Fästningsfängelser som Carlstens fästning var avsedda att vara isolerande, men undantag fanns för fångar med särskilt gott uppförande eller särskilda roller. I Lasse‑Majas fall gav köksansvar och socialt gods hans liv i fängelset mer rymd än för många andra.

Han skötte köksarbete i fängelset och blev uppskattad för sina matlagningsfärdigheter, vilket gav honom förbättrade villkor. Han tog emot besök och berättade sina äventyr — han utvecklades till en kuriositet och attraktion för besökare.

Hans dråpliga självbiografi publicerades redan 1833: Den vidtberyktade Äfventyraren Lasse Majas … besynnerliga öden och lefnadhändelser. Och har funnits i tryck sedan dess. Det är mycket som inte stämmer med verkligheten i biografin, men den är trots detta intressant då den skildrar en fattig människa liv, dessutom en människa som rör sig mellan genusgränserna.

Bild: Lasse-Maja. Okänd konstnär. Wikipedia, Public Domain

Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D780 med Michele Nobler. Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Klubbekriget i Finland åren 1596-97 är ett av de största bondeupproret i nordisk historia. I ett land med bara 25 000 gårdar dödades minst 2500 bönder, enligt historikern Heikki Ylikangas. Dessutom svalt många bönder ihjäl efter att deras gårdar grundligt plundrats som straff för upproret.

I slutet på 1500-talet var den östra rikshalvan av Sverige präglat av kriget mot Ryssland som pågått i 25 år. Här gick den starkes rätt gick före lagen. Ofta var de egna truppernas övergrepp mot befolkningen mer omfattande än fiendernas härjningståg.

I denna repris av avsnitt 102 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt som är professor i historia vid Umeå universitet. Han har bland annat skrivit Finlands svenska historia.

Klubbekrigets utlösande faktor var att bönderna i Österbotten tvingades att underhålla trupper i strid mot tidigare förordningar, men bör ses i ett sammanhang där högt skatteuttag tillsammans med olagliga uttag och regelrätt plundring gjorde livet outhärdligt för bönderna.

Namnet Klubbekriget kom från att bönderna delvis var beväpnade med stora klubbor som faktiskt var det bästa vapnet mot bepansrade ryttare.

Finland som styrdes av den kungatrogne Klas Flemming, var i kölvattnet på det nordiska 25-årskriget mot Ryssland, präglat av laglöshet där adel, ämbetsmän och rusthållare inte bara hänsynslöst drev in höga skatter utan drev in mer än vad lagen krävde med falska mått och regelrätta rån av redan utfattiga bönder.

Upproret, som spred sig från Österbotten år 1596, hade föregåtts av en rad oroligheter i Österbottens svenskbygder och i Rautalampi storsocken som slagits ned utan misskund.

Klubbekriget utspelade sig mot en politisk bakgrund där Hertig Karl integrerade om kungamakten mot sin egen brorson kung Sigismund. Finlands ståthållare Klas Flemming höll Finland i ett järnbrepp och var trogen kung Sigismund.

I november 1596 kom det till oroligheter vid Storkyro kyrka, varefter bönderna uppdelade på tre avdelningar ryckte mot söder. Till upprorsstyrkorna slöt sig bönder från norra Tavastland och Savolax. Huvudstyrkan, anförd av storbonden Jaakko Ilkka, led nederlag vid Nokia gård 31/12, medan andra drabbningar, som även slutade med knektarnas seger, stod vid Padasjoki kyrka i Tavastland och S:t Michels prästgård i Savolax.

Bild: Den brända byn, konstnären Albert Edelfelts skildring av klubbekriget.

Litteratur: Klubbekriget : det blodiga bondekriget i Finland 1596-97 av Ylikangas, Heikki

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Många européer ägnade sig åt att plundra grannfolk, men vikingarnas attacker skiljde sig i fråga om intensitet och omfattning. Den lärde Alcuin, från Northumbria som var verksam i Karl den stores hov skrev:

“Never before has such terror appeared in Britain as we have now suffered from a pagan race ... The heathens poured out the blood of saints around the altar, and trampled on the bodies of saints in the temple of God, like dung in the streets.[43]”

Det fanns flera orsaker till att nordborna sökte sig bortom Norden. Befolkningstillväxt i Norden och de tekniskt överlägsna vikingaskeppen fick nordborna att söka sig till den brittiska ön i jakt på rikedomar, handel och land. De mötte ett land splittrat mellan otal små kungadömen som hade svårt att försvara sig mot de hänsynslösa hedningarna.

Det första vittnesbördet från England finns i Anglosaxiska krönikan från 876, då ”Halvdan delade ut northumbrernas land och man började plöja och försörja sig”. Vikingarna erövrade och bosatte sig i norra och mellersta England. York blev vikingastaden framför andra.

År 878 besegrade Alfred den store av Wessex vikingarna, men nästa erövringsvåg kom runt år 980 och år 1013 erövrade den danske kungen Sven Tveskägg England. Hans son Knut styrde sedan över England, Danmark och slutligen även Norge. Men efter Knuts död år 1035 föll riket samman, men Knuts söner fortsatte att styra England till 1042.

I reprisen av det 37 avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison som är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han har bland annat skrivit Englands historia i två band.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kalabaliken i Bender under det stora nordiska kriget började som en diplomatisk kris, utvecklades till en våldsam konfrontation – och myntade ett nytt svenskt ord: kalabalik. Vad som skulle ha varit en kontrollerad eskort hem för den svenske kungen, förvandlades till en katastrof för både svenskarna och deras värdar. Kalabaliken i Bender formade bilden av Karl XII som en envist okuvlig monark – i Osmanska riket kallad Demirbaş, ”Järnhuvudet”.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson som är aktuell med boken Kalabaliken i Bender. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Efter kapitulationen vid Perevolotjna flydde Karl XII tillsammans med en liten svensk här och ett antal kosacker till Osmanska riket. I utkanten av staden Bender vid Dnjestrfloden beviljades han asyl av sultan Ahmed III och slog sig ned i vad som kom att kallas Karlopolis – en slags svensk koloni i byn Varnitsa.

Trots exilens till synes säkra förhållanden blev Karl snabbt ett politiskt problem för osmanerna. Istället för att återvända till Sverige eller sluta fred, pressade han sultanen att gå i krig mot Ryssland. Under flera år försökte han övertyga Osmanska riket om att inleda ett gemensamt anfall mot tsar Peter I, tillsammans med Sverige och Krimkhanatet. Medan kungen väntade, växte frustrationen i Konstantinopel – både över kostnaderna för hans uppehälle och hans envisa diplomatiska agerande.

Karl XII:s vägran att återvända hem, i kombination med hans aggressiva krav på militärt stöd, gjorde honom till en belastning för sultanen. När han inte accepterade erbjudandet om eskort hem – av rädsla för att bli utlämnad till sina fiender – fattade den osmanska ledningen beslutet att använda tvång. Seraskern i Bender fick order: kungen skulle gripas, men inte dödas.

Karl, som fått kännedom om planerna, vägrade ge efter. Han lät befästa sitt läger och förberedde sitt lilla följe – omkring 1 000 karoliner – på strid. Hans trotsiga svar till sultanen var karaktäristiskt: om de inte gav sig av, skulle han "sveda eller skära skägget av dem". Situationen var laddad till bristningsgränsen.

På morgonen den 1 februari 1713 inledde den osmanska styrkan sitt angrepp. Uppemot 10 000 turkiska och tatariska soldater omringade det svenska lägret och genomförde ett våldsamt stormanfall. Vad som var tänkt som en disciplinerad insats förvandlades snabbt till ett tumultartat slagfält.

Karolinerna försvarade sig tappert från sina provisoriska befästningar, men var både numerärt och materiellt underlägsna. Inne i kungshuset försvarade sig Karl XII personligen, beväpnad, sotig och blodig. När han till slut omringades och tillfångatogs, fördes han till seraskerns residens. Trots sin fångenskap vägrade han visa underkastelse och lär ha yttrat det hånfulla ”Bravo! Bravo!” när han erbjöds en plats på en divan.

Bild: Karl XII förs bort som fånge till Bender efter kalabaliken, med det brinnande kungshuset i bakgrunden. Målningen skildrar dramatiska slutscener ur Kalabaliken i Bender 1713, där den svenske kungen tvingades kapitulera efter flera års exil i Osmanska riket.

Musik: Björneborgarnas marsch med Muntre musikanter, Internet Archive, Public Domain

Målning av Allan Egnell (1884–1960), olja på pannå, 29×52 cm. Källa: Metropol Auktioner. Licens: CC BY-SA 4.0.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I avsnitt 68 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Joakim Scherp om massadlingen under Ulrika Eleonara d.y. korta regim. Joakim Scherp är tillsammans med Charlotta Forss aktuell med boken Ulrika Eleonora – makten och den nya adeln 1719-1720.

Ulrika Eleonora d.y hade en nära relation med sin bror Karl XII, men det var ingen självklarhet att hon skulle ta över efter Karl XII:s död i Norge den 30 november 1718. Plågad av sorg efter en älskad bror tvingades hon i allra högsta grad engagera sig makten i en turbulent tid.

I maktkampen efter Karl XII:s död var det möjligt att avskaffa det kungliga enväldet. Vid riksdagen år 1719 avskaffades enväldet, och en ny regeringsform gav stor makt åt råd och riksdag. Detta markerades ännu kraftigare 1720, då Ulrika Eleonora, som efterträtt brodern Karl XII, överlät kronan till maken, Fredrik av Hessen-Kassel (Fredrik I). Denna period när riksdagen fick stor makt kom att kallas frihetstiden.

Men det mest bestående av Ulrika Eleonoras kort tid som regent var alla nya adelssläkter. Hon följde en tradition av nyadling som varit omfattande både under drottning Kristina och Ulrika Eleonoras far Karl XI. Skillnaden mellan Ulrika Elenora och tidigare regenter var att hon adlade så många under bara ett års tid.

De många krigen samt den allt mer omfattande statliga byråkratin krävde nya adelsmän för att fylla behoven av officerare och ämbetsmän. Nyadling var också ett sätt att skaffa sig lojala män i regering samt ståndsriksdagen.

Men svensk statsapparat var präglad av meritokrati och söner till grevar kunde få sig omsprungna av karriärssugna ofrälsemän som i klättringen mot toppen fick ett adelskap på vägen.

Bildtext: Drottning Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka den 17 mars 1719, målad av Johan Henrik Schildt. Kröningen markerade början på hennes korta, men betydelsefulla regeringstid i en tid av politisk omvälvning i Sverige. Källa: Johan Henrik Schildt – Drottning Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka (1719), Museumslandschaft Hessen Kassel. Public domain.

Musik: Gloria In D Major (Rv 589) – Qui Sedes Ad Dexteram Patris (Allegro), Soundblocks Audio

Bild Fredrik I, 1676-1751, konung av Sverige och hans gemål Ulrika Eleonora d.y., 1688-1741, drottning av Sverige, Konstnär: Georg Engelhard Schröder

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Storbritanniens koloniala historia startade på 1500-talet, nådde zenit i början av 1900-talet och består idag av en handfull territorier runt om i världen där invånarna valt att fortsätta vara brittiska undersåtar.

I reprisen av avsnitt 66 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med ljudboken Brittiska Imperiet – Uppgång och fall på Historiska Media. Han har också skrivit Englands historia i två volymer.

Irländarna var de första att drabbas av britternas hårdhänta kolonialism där dagens konflikt på Nordirland är en direkt följd av tidigare generationers missgrepp. I slutet på 1600-talet hade engelsmännen upprättat kolonier i Nordamerika och på öar i Karibiska havet samt etablerat handelsutposter i Asien och Afrika.

Den tidiga koloniseringen av Indien skedde via handelsbolag. I brittiska Indien övertog staten kontrollen 1858, efter att East India Company hade misslyckats med att slå ned sepoyupproret.

Under Berlinkonferensen 1884–85 delades Afrika upp mellan Europas stormakter. Britterna strävade efter ett sammanhängande kolonialrike ”från Kap till Kairo”, för att binda samman Kapkolonin i söder geografiskt med Egypten.

De nordamerikanska kolonialisterna förklarades sig fria från moderlandet redan år 1776. Den för imperiets viktigaste kolonin Indien år 1947, medan de afrikanska kolonierna främst frigjorde sig under 1960-talet. För Hong Kong dröjde det ända till år 1997.

Det viktigaste arvet är engelska språkets utbredning och ohotade position som världens främsta lingua franca. De negativa konsekvenserna av den hårdhänta brittiska kolonialismen lever vi fortfarande med i form av instabila länder i Mellersta Östern, etniska konflikter i Afrika och utbredd underutveckling. Det brittiska imperiet institutionaliserade rasism och drog sig inte för att stötta opiumsmugglare i Kina eller uppfinna koncentrationsläger i södra Afrika för att försvara sina anspråk på världen.

Grunden för imperiet var britternas överhöghet på haven och deras industriella styrka. Britternas kraftmätning med Nazityskland under andra världskrigets tömde Storbritanniens krafter och blev början på slutet för imperiet.

Bildtext: Robert Clive möter Mir Jafar efter slaget vid Plassey 1757, i en målning av Francis Hayman från cirka 1760. Denna seger markerade början på Ostindiska kompaniets dominans i Indien, både militärt och kommersiellt.

Källa: Francis Hayman – Lord Clive meeting with Mir Jafar after the Battle of Plassey (1760), Sterling Times, National Portrait Gallery. Public domain, fri från kända upphovsrättsliga begränsningar enligt Wikimedia Foundation.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 4 december 1676 utkämpades det blodigaste slaget i Sveriges historia – slaget vid Lund. Hälften av de stridande stupade, och landskapen härjades svårt. Kriget präglades av möten mellan reguljära arméer, friskyttar och snapphanar i både regelrätta slag och gerillakrigföring. De största förlorarna var som alltid civilbefolkningen.

I reprisen av avsnitt 67 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Göran Larsson, tidigare chef för Malmö museer och Stadsarkivet, samt författare till två böcker om Skånska kriget.

En särskilt uppmärksammad roll i krigföringen spelade snapphanarna, som stred både i militärt organiserade friskyttekompanier och i små fristående grupper. Svenskarna försökte med både amnestier och drakoniska straff bekämpa snapphanerörelsen, vars betydelse avtog markant mot krigets slut.

Det avgörande för krigets utgång var dock inte de svenska militära framgångarna i Skåne, utan den förändrade maktbalansen i Europa. Det dansk-svenska kriget utgjorde en del av ett större europeiskt krig mellan Frankrike – Sveriges allierade – och en koalition bestående av Nederländerna, Spanien, den tysk-romerske kejsaren samt bland andra Brandenburg och Danmark. I augusti 1678 slöt Ludvig XIV fred med sina främsta fiender, vilket isolerade Danmark och Brandenburg. Danmark tvingades därefter sluta fred utan några vinster. Freden undertecknades i Fontainebleau och därefter i Lund, där även ett svensk-danskt förbund etablerades 1679. Därmed avgjordes Skånes framtid – som en del av Sverige.

Bild: Slaget vid Lund där Karl XI längst till vänster synes för svenska trupper jaga fienden ut på fältet. I bakgrunden slätt och den brinnande byn Vallkärra. Oljemålning från 1696 av Johann Philip Lemke.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Birger Magnusson, som tillhörde den mäktiga Bjälboätten, var en skicklig maktspelare. Genom att eliminera sina konkurrenter kunde han konsolidera makten och inleda det som i praktiken blev Sveriges statsbildning. Två av hans söner blev sedermera kungar: Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås.

I avsnitt 57 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Harrison har författat ett femtiotal böcker, både vetenskapliga och populärhistoriska, och är en av Sveriges mest framstående historiker.

Birger Jarl föddes i en tid då Sverige inte var en enhetlig stat, utan ett rike där lokala stormän styrde sina områden med stor självständighet. Han gifte sig med prinsessan Ingeborg, syster till kung Erik den läspe och halte, vilket stärkte hans politiska position. När kungen avled utsåg Birger sin egen son Valdemar till ny kung, och efter denne följde sonen Magnus Ladulås.

Före Birger Jarls tid kunde stormän och biskopar agera mer eller mindre oberoende av centralmakten. Birger lyckades bryta detta mönster genom att etablera statsmaktens auktoritet över hela riket. Han genomdrev rikstäckande lagar om hemfrid, kvinnofrid och tingsfrid – grundläggande beståndsdelar i ett rättssamhälle.

Han anlade också många av Sveriges äldre städer och grundade Stockholm. Genom att uppföra borgar med stark militärstrategisk betydelse skapade han ett försvarssystem som kom att vara i flera århundraden.

Bild: Så här såg avbildningen av Birger Jarl ut i Stockholms Medeltidsmuseums utställning 2010. Arkeologen och skulptören Oscar Nilsson har med hjälp av kriminaltekniska metoder rekonstruerat jarlen Birger Magnussons ansikte utifrån osteologiska analyser och gipsavgjutning av kraniet. Rekonstruktionen av den medeltida statsmannen gjordes utifrån det kranium som ligger begravt i Varnhems kyrka och som med stor sannolikhet tillhört Birger Jarl. Foto: Wahlsten, Ray, Medeltidsmuseet.

Inledningsmusiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort, släppt under Creative Commons Attribution 3.0 International License.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Spartacus har senare blivit en symbol för revolution och motstånd mot förtryck – men vad ville han egentligen uppnå? Och hur kunde slavar stå emot Roms oövervinnliga legioner i över två års tid?

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikforskaren Allan Klynne om Spartacus, slavupproret och den brutala verklighet som slaveriet innebar i Romarriket. Han har skrivit boken Spartacus och slavkriget som skakade Rom.

Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Spartacus föddes i Thrakien, i det som idag är Balkan. Enligt antika källor tjänstgjorde han som soldat i den romerska armén innan han förslavades – möjligen som desertör eller krigsfånge. Han såldes till en gladiatorskola i Capua, där han utbildades som murmillo, en tungt utrustad kämpe i arenans brutala skådespel.

Slaveriet i Romarriket var grymt och allomfattande. Miljontals människor levde som rättslösa egendomar, utnyttjade i jordbruket, gruvor, hushåll eller som underhållning i gladiatorspel. Deras liv värderades lågt, och brutalt våld upprätthöll systemet.

Romarrikets ekonomi och samhälle var i hög grad beroende av slavarbete. Slavar kunde vara födda in i systemet, tagna som krigsfångar eller dömda till slaveri för brott eller skulder. De arbetade på stora jordegendomar – latifundier – i gruvor och hushåll. Högt utbildade slavar kunde även fungera som lärare, läkare eller sekreterare åt sina herrar. Vissa slavar kunde dock friges genom manumissio, ofta efter lång och trogen tjänst, och därigenom erhålla vissa medborgerliga rättigheter som frigivna.

Sommaren 73 f.Kr. organiserade Spartacus tillsammans med ett 70-tal gladiatorer en flykt från träningsskolan i Capua. De dödade vakterna och tog sin tillflykt till berget Vesuvius. Där inleddes en av antikens mest oväntade revolter. Till en början betraktade den romerska senaten upproret som en lokal incident och skickade en mindre styrka under befäl av Gaius Claudius Glaber. Han belägrade rebellerna, men besegrades fullständigt när Spartacus ledde en överraskande attack från bergets baksida.

Allt fler slavar började ansluta sig till upproret. Inom kort hade Spartacus en rörelse bestående av tiotusentals män och kvinnor. Uppskattningarna varierar, men den växande armén omfattade sannolikt mellan 70 000 och 120 000 personer.

Under 72 f.Kr. besegrade Spartacus två romerska konsuler och deras legioner. Rebellerna kontrollerade städer som Nola och Thurii, organiserade sig militärt och försökte skapa någon form av samhällsstruktur. Trots dessa framgångar var målet oklart: avsåg Spartacus att marschera mot Rom, eller ville han enbart fly till frihet utanför rikets gränser?

Senaten insåg nu allvaret i situationen. Marcus Licinius Crassus, Roms rikaste man, fick uppdraget att krossa upproret. Han ledde åtta legioner och tillämpade skoningslösa metoder, däribland den fruktade decimeringen, för att upprätthålla disciplinen.

Bildtext: Spartacus död av Hermann Vogel, 1882. Målningen skildrar det dramatiska ögonblicket när Spartacus faller i den sista striden mot den romerska armén under ledning av Marcus Licinius Crassus. Källa: Hermann Vogel – AllPosters. Bildfil: Tod des Spartacus by Hermann Vogel.jpg. Public Domain.

Musik: Wandering In Ancient Ruins av Saowakhon Media, Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Även nordbor deltog i korstågen, men de nordiska korstågen kan ibland uppfattas som en förlängning av vikingarnas tidigare plundringståg – nu under kristen flagg.

Den norske kungen Sigurd Jorsalafare var den första europeiska monark som deltog i ett korståg till Heliga landet. Under åren 1108–1111 deltog han i ett större fälttåg, och enligt legenden förde han med sig ett relikskrin från Jerusalem med en flisa av Kristi kors, som han skänkte till staden Konghelle (nuvarande Kungälv). År 1123 ledde Sigurd även ett fälttåg mot de hedniska smålänningarna, kallat Kalmare ledung.

Korstågen var starkt sanktionerade av den katolska kyrkan, och deltagarna lovades syndernas förlåtelse. Idag räknar man med nio större korståg, där det främsta målet var att återta kontrollen över det Heliga landet. Resan till Jerusalem var både farlig och kostsam – korsfararna finansierade själva sina expeditioner, och många illa organiserade fälttåg nådde aldrig fram.

Vid mitten av 1100-talet vidgades begreppet korståg. Då började även krig mot kristenhetens fiender inom Europa betraktas som korståg. Det innebar att väpnade expeditioner kunde riktas mot hedniska folk kring Östersjön. Danska kungar och biskopar förde krig mot de hedniska slaviska venderna vid södra Östersjökusten. Kristna riddarordnar etablerade sig i Baltikum och kom att bli en betydande maktfaktor.

Många så kallade korståg var i praktiken plundringståg, och även ekonomiska och politiska intressen låg bakom dessa företag. Även ortodoxa kristna kom att betraktas som fiender, vilket ytterligare breddade definitionen av korståget.

I avsnitt 51 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Dick Harrison vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Nordiska korståg, utgiven av Historiska Media.

Inledningsmusiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort, släppt under Creative Commons Attribution 3.0 International License.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1700-talet började de växande nationalstaterna i Europa att utveckla metoder för att hantera pandemier – trots att den tidens läkevetenskap ofta missförstod hur smittor spreds. Samtidigt som böldpesten i stort sett försvann, uppstod nya pandemier till följd av industrialismens trånga, osanitära städer.

Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om pandemier, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi, vid Stockholms universitet, om hur farsoter har påverkat samhällen genom tiderna – från medeltidens pest till spanska sjukan.

När européerna anlände till Amerika på 1500-talet förde de med sig sjukdomar som smittkoppor, mässling och influensa – sjukdomar som den amerikanska ursprungsbefolkningen saknade immunitet mot. Resultatet blev en demografisk kollaps: upp till 90 procent av urbefolkningen dog inom ett sekel.

Denna ”mikrobiella erövring” möjliggjorde den europeiska kolonisationen av Nord- och Sydamerika. Avfolkningen ledde till omfattande återförskogning, vilket i sin tur påverkade koldioxidnivåerna i atmosfären – ett exempel på hur pandemier kan få långtgående konsekvenser bortom människans hälsa.

Det är först på 1800-talet som vetenskapen gradvis börjar förstå smittspridningens mekanismer. Kolera blev århundradets mest fruktade pandemi – men också den som ledde till avgörande förändringar i folkhälsopolitik och stadsplanering.

På 1800-talet svepte koleraepidemier fram över världen. Flera pandemier startade i Asien och nådde Europa via handelsvägar. Koleran var vattenburen och slog särskilt hårt mot tätbefolkade städer med bristfällig sanitet. Under perioden 1834–73 drabbades Sverige av nio koleraepidemier. Vid den största av dessa, 1834, insjuknade mer än 25 000 personer, av vilka drygt hälften dog.

Den engelske läkaren John Snow revolutionerade smittspårningen 1854 när han identifierade en förorenad vattenpump som kolerans källa i London – en insats som lade grunden för modern epidemiologi. Hans upptäckt blev en katalysator för utvecklingen av moderna avloppssystem, säkrare dricksvatten och en ny syn på urban hygien. Koleran blev med andra ord en drivkraft bakom avgörande samhällsreformer.

Mellan 1918 och 1920 dödade spanska sjukan mellan 25 och 100 miljoner människor världen över – fler än första världskriget. Pandemin slog särskilt hårt mot unga vuxna, vilket bröt det klassiska U-formade dödlighetsmönstret för influensa. Trots dess enorma påverkan föll sjukdomen snabbt i glömska – kanske för att samhället redan var traumatiserat av krigets fasor.

Senare forskning har visat att pandemin lämnade djupa men ofta osynliga spår. Barn till mödrar som varit sjuka under graviditeten löpte högre risk för kroniska sjukdomar senare i livet – en påminnelse om att pandemiers effekter kan vara långvariga, subtila och påverka generationer framåt.

Bild: Smittkoppor under den spanska erövringen, ur bok XII i Florentinska kodexen (1540–1585). Illustration av en okänd konstnär från 1500-talet, Originalet återfinns i Biblioteca Medicea Laurenziana, Florens. Reproduktion i: Fields, Sherry (2008). Pestilence and Headcolds: Encountering Illness in Colonial Mexico. New York: Columbia University Press. Wikipedia, Public Domain.

Musik: Fauré – Requiem – I. Introït et Kyrie, framförd av Orchestre national de l'Opéra de Monte-Carlo under ledning av Louis Frémaux, med Chorale Philippe Caillard och solisten Bernard Kruysen. Utgiven av Erato Records den 10 augusti 1962. Fotograf: Denis Thilliez. Ingen upphovsrätt gäller för denna ljudinspelning inom EU enligt direktiv 2006/116/EG.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den mest ikoniska pandemin i europeisk historia är digerdöden, som svepte över Europa mellan 1347 och 1352. Länge antogs att upp till hälften av Europas befolkning – cirka 50 miljoner människor – dog i pesten. Men ny forskning visar att delar av Centraleuropa och Östeuropa fortfarande hade växande jordbruk efter 1350.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om pandemier, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi, vid Stockholms universitet, om hur farsoter har påverkat samhällen genom tiderna – från medeltidens pest till spanska sjukan.

Pandemier tenderar att påskynda redan pågående trender – som urbanisering, migration eller maktförskjutningar – snarare än att skapa helt nya utvecklingslinjer. De fungerar också gång på gång som påminnelser om mänsklighetens sårbarhet och vikten av att bygga robusta samhällsstrukturer.

Pandemiernas historia i Europa inleds med den så kallade atenska pesten. Under Peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) förlorade Aten uppåt hälften av sin befolkning i en farsot som snabbt spreds i den tättbefolkade staden. Katastrofen underminerade det politiska ledarskapet och försvagade Atens ställning i kriget mot Sparta.

Romarriket drabbades av två stora epidemier under kejsartiden: den antoninska pesten (165–180 e.Kr.) och den cyprianska pesten (249–262 e.Kr.). Båda tros ha orsakats av smittkoppor. Effekterna var förödande: metallproduktionen minskade, vilket har dokumenterats genom isborrkärnor från glaciärer, och ett urholkat skatteunderlag försvårade försvaret av rikets gränser. Cyprianska pesten har till och med beskrivits som början till slutet för Västrom.

År 541 slog den justinianska pesten till – den första pandemin som med säkerhet kopplats till pestbakterien Yersinia pestis. DNA-analyser har i modern tid bekräftat bakterien i massgravar. Pesten orsakade omfattande avfolkning kring Medelhavet och ledde till minskad handel och återförskogning. I kombination med kraftiga vulkanutbrott under 530-talet, som orsakade global nedkylning, blev konsekvenserna förödande för samhällena i södra Europa och delar av Asien.

Digerdöden (1347–1352) sägs ha utplånat upp till hälften av Europas befolkning. Men ny forskning, särskilt baserad på pollenanalyser och arkeologi, nyanserar denna bild. I en omfattande studie av 1 634 pollenprover från hela Europa har forskare visat att dödligheten varierade kraftigt regionalt. Medan västra Europa – bland annat Italien, Frankrike och Skandinavien – drabbades hårt, fortsatte befolkningen att växa i stora delar av Central- och Östeuropa.

Bild: Dödens triumf (ca. 1562) av Pieter Brueghel den äldre visar en apokalyptisk scen där döden härjar obarmhärtigt över människan. Målningen ingår i Museo del Prados samling.

📷 Pieter Brueghel den äldre – Museo del Prado, källa. Licens: CC BY-SA 4.0.

Målningen är en kraftfull allegori över livets förgänglighet och människans hjälplöshet inför döden. Den speglar samtidens oro under 1500-talet, då Europa präglades av krig, sjukdomar och religiös oro.

Musik: Fauré – Requiem – I. Introït et Kyrie, framförd av Orchestre national de l'Opéra de Monte-Carlo under ledning av Louis Frémaux, med Chorale Philippe Caillard och solisten Bernard Kruysen. Utgiven av Erato Records den 10 augusti 1962. Fotograf: Denis Thilliez. Ingen upphovsrätt gäller för denna ljudinspelning inom EU enligt direktiv 2006/116/EG.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Första världskriget var det första totala kriget, där civila betraktades som legitima mål eftersom de utgjorde en del av krigets resurser. I den inledande blitzen mot London släppte tyska luftskepp, kapabla att bära flera ton bomber, sin last från hög höjd. Senare sattes även bombflygplan in mot Storbritannien.

I reprisen av avsnitt 30 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Marco Smedberg, militärhistoriker, pansarofficer och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Han är författare till standardverket Första världskriget (Historiska Media, 2014).

Redan 1911 hade världens första flygbomb fällts från ett italienskt plan under ett anfall mot turkiska trupper i Libyen – en aktion som framgångsrikt spred panik bland fienden. När världskriget bröt ut 1914 hade det gått drygt tio år sedan bröderna Wrights första flygning i december 1903.

I krigets början användes flyg främst för spaning, en uppgift som blev allt viktigare i takt med att kavalleriet förlorade sin roll i skyttegravskriget. Piloter började även fälla bomber och handgranater mot militära mål. Bombflyget utvecklades parallellt med jaktflyget. Från tysk sida användes zeppelinare huvudsakligen för bombningar mot London.

Det första kända bombanfallet mot civila inträffade den 6 augusti 1914, då en tysk zeppelinare av misstag träffade civila mål i Liège, Belgien, och nio människor dödades. Natten mellan den 19 och 20 januari 1915 fällde två zeppelinare över ett ton bomber mot brittiska hamnstäder. Fyra personer dödades, sexton skadades, och de materiella skadorna uppgick till 7 740 pund.

Den första bomben över London föll den 31 maj 1915. Under de omkring 50 zeppelinräder som genomfördes mellan 1915 och 1918 dödades cirka 550 civila. Totalt deltog 115 tyska luftskepp i bombuppdrag under kriget. Både Tyskland och Storbritannien utvecklade efterhand specialbyggda bombplan, men dessa användes främst i taktiska syften nära fronten.

Mot slutet av kriget började Storbritannien utveckla en strategisk doktrin för luftangrepp på djupet, riktade mot motståndarens krigsindustri. Brittiska flyganfall mot krigsmaterialfabriker i Essen 1918 blev snarare ett förebud om framtidens bombkrig än en avgörande faktor i Tysklands nederlag.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den första världsomseglingen, under Ferdinand Magellans befäl 1519–1522, visade tydligt att haven band samman jordens kontinenter. Europa, Amerika, Afrika och Asien kopplades samman via sjövägar – vi gick från en torr till en blå världsbild.

I detta andra av två avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet. Han är aktuell med boken Europas vändpunkter: 1492, 1914 och 1989.

Den spanska och portugisiska dominansen kretsade kring kontrollen över havsrutter, handelsmonopol, kryddor, guld och slavar. Portugal byggde upp ett omfattande nätverk av handelsstationer, fort och sjövägar längs Afrikas och Asiens kuster – vilket gjorde landet till en global handelsmakt. Spanien, å sin sida, etablerade kolonier i Amerika och senare även på Filippinerna, där naturresurser och ursprungsbefolkning exploaterades.

Under ledning av sjöfartsintresserade monarker och med hjälp av ny skeppsteknik begav sig portugiserna tidigt ut på Atlanten. De etablerade handelsstationer på öar som Madeira och Azorerna och seglade så småningom runt Afrika för att nå Indien och Asien – i jakt på kryddor och rikedomar. Samtidigt, efter att Christofer Columbus 1492 nått Amerika på spansk uppdrag, inledde Spanien sin omfattande koloniala expansion i den nya världen.

År 1494 slöts Tordesillasfördraget, där Spanien och Portugal – med påvens godkännande – delade upp den nyupptäckta världen. En tänkt linje drogs 370 leguas väster om Kap Verde-öarna: allt väster om linjen tillföll Spanien, allt öster om linjen tillföll Portugal.

Resultatet blev att Spanien fick större delen av Amerika, medan Portugal bland annat tilldelades Brasilien samt handelsvägar och territorier i Afrika och Asien.

Den iberiska expansionen skapade en ny global ordning. Världshandeln band samman kontinenter, varor och människor rörde sig i ett växande globalt nätverk. Men denna utveckling fick också katastrofala konsekvenser: ursprungsbefolkningar decimerades, slavhandeln expanderade och exploateringen av människor och natur intensifierades. Den ekonomiska tillväxten, kapitalismen och de globala maktstrukturerna har sina rötter i denna epok.

Bildtext: Detalj ur en karta från 1590 av Abraham Ortelius, föreställande Victoria, det enda av Ferdinand Magellans fartyg som fullbordade världsomseglingen. Bildkälla: Abraham Ortelius

Musik: Ljudklipp av en vihuela framför ett stycke från 1600-talet: "Jamaica" ur Playford's Dancing Master (4:e upplagan, 1670). Musikern Chris Green (blastfromthepast.org.uk) framför stycket och har gett tillstånd att dela inspelningen.

Källa: Chris Green, blastfromthepast.org.uk. Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Columbus resa var möjlig med hjälp av kunskaper om seglingsvindar, effektivare seglingsfartyg och kanoner och blev startpunkt på en västerländska expansion. Världens olika delar kom att bindas samman genom handel, migration och våld.

I detta första av två avsnitt av podden Historia Nu om vändpunkten 1492 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet, om 1492 års betydelse. Han är aktuell med boken Europas vändpunkter: 1492, 1914 och 1989.

År 1488 trodde man världen bestod av tre kontinenter: Europa, Asien och Afrika. Man visste inte om Indiska oceanen var ett slutet eller öppet hav. Efter en rad sjöfärder var världen 1566 sammanlänkad av seglingsruter runt jorden. Världen hade blivit global.

Columbus resa innebar inte bara innebar upptäckten av en ny kontinent, utan även en djupgående omdaning av Europas världsbild. Den tidigare eurocentriska uppfattningen fick sig en törn när det stod klart att jorden till största delen bestod av vatten – och att okända kontinenter existerade. Upptäcktsresorna inledde en kunskapsrevolution som så småningom kulminerade i upplysningstidens idéer och vetenskapliga framsteg.

Denna epok av nyfikenhet och upptäckarlust hade också en brutal baksida. Mötet mellan Europa och Amerika resulterade i folkmord på ursprungsbefolkningar och spridning av dödliga sjukdomar. Uppskattningsvis dog upp till 90 procent av Amerikas ursprungsbefolkning under de första decennierna efter européernas ankomst. Den nya världen omvandlades snabbt till ett fält för exploatering, råvaruutvinning och slavhandel – samtliga avgörande inslag i den gryende kapitalismen.

Bildtext: Upptäcktsresande Amerigo Vespucci väcker den sovande Amerika – en sen 1500-talsillustration som symboliserar den europeiska upptäckten av den Nya världen. Bilden är ett konstnärligt uttryck där Amerigo Vespucci, med navigationsinstrument i hand, gestaltar den vetenskapliga upptäcktsresanden som "väcker" en passivt avbildad kvinnlig allegori av Amerika. Illustrationen är ursprungligen skapad av Johannes Stradanus (Jan van der Straet) och återgiven av Theodor Galle.

Musik: Ljudklipp av en vihuela framför ett stycke från 1600-talet: "Jamaica" ur Playford's Dancing Master (4:e upplagan, 1670). Musikern Chris Green (blastfromthepast.org.uk) framför stycket och har gett tillstånd att dela inspelningen.

Källa: Chris Green, blastfromthepast.org.uk. Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0

Källa: Stradanus - This file was derived from: New Inventions of Modern Times -Nova Reperta-, The Discovery of America, plate 1 MET DP841124.jpg.

Upphovsrätt: Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I det kaotiska slutskedet av Tredje riket lyckades Folke Bernadotte i hemliga förhandlingar få ett godkännande för hela operationen av SS-ledaren Heinrich Himmler. I samarbetet med tyskarna tvingades de ansvariga för Vita bussarna ta svåra beslut för att inte äventyra hela aktionen.

I avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor i historia, Ulf Zander, vid Lunds universitet om insatsen — dess bakgrund, nyckelpersoner och de etiska dilemman som följde.

Är du en vanlig prenumerant för du bara lyssna på tio min. Vill du höra resten av avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Tanken på att rädda skandinaver ur tyska koncentrationsläger föddes redan i november 1944 när den norske diplomaten Niels Christian Ditleff presenterade ett förslag till Sveriges utrikesdepartement: att låta Sverige skicka en Röda Kors‑expedition för att evakuera norska och danska fångar från Tyskland.

Förslaget togs senare upp av Svenska Röda Korset, som i början av 1945 började förbereda en räddningsaktion med stöd av den svenska samlingsregeringen och Försvarsmakten. Det var då Folke Bernadotte – vice ordförande i Röda Korset – trädde in som koordinator.

Den första expeditionen startade redan tidigt 1945 med siktet mot att hämta svenskfödda kvinnor och barn i Tyskland — ett första steg mot det som kom att bli den större Vita bussarna‑aktionen. I praktiken var det konvojer med totalt 36 specialmålade vita bussar samt lastbilar, ambulanser och personbilar körde över hela Tyskland för att främst rädda utmärglade norska och danska koncentrationslägerfångar.

Att just Röda Korset fick ansvaret var både praktiskt och principiellt: organisationen hade internationella kontakter, erfarenhet av humanitärt arbete och uppfattades som neutral — vilket var avgörande i ett krig där militära operationer var riskfyllda och politiskt känsliga.

Genom att använda sig av militära resurser från svenska staten – fordon, personal och logistik – kunde Röda Korset genomföra en humanitär operation med tydliga skyltar (vita bussar med röda kors och svenska flaggor) för att signalera att det inte rörde sig om militära mål.

Folke Bernadotte spelade en huvudroll i att förhandlingarna med Heinrich Himmler, chefen för SS. I februari 1945 reste Bernadotte till Berlin och inledde samtal med tyska myndigheter — bakom Hitlers rygg. Målet var att få tillstånd att transportera skandinaviska fångar ur lägren. Planen var att etablera en flerstegs-raket som började med att samla de skandinaviska fångarna i ett läger, för att senare utverka tillstånd att flytta dem till Sverige.

Bildtext: Röda Korsets vita bussar kör genom Odense på väg till Sverige med danska fångar från tyska koncentrationsläger, den 17 april 1945. © Nationalmuseet – National Museum of Denmark, CC BY-SA 2.0.

Musik: In Slavic Sorrow av Yagull Music, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De värvade soldaterna tvingades leva under svåra förhållanden i undermåliga förläggningar, med låg lön och drakonisk disciplin. Och det omgivande samhället föraktade de värvade soldaterna som rekryterades från den lägsta skikten i samhället. De värvade regementena hade stora problem att rekrytera soldater, medan livet som indelt soldat med eget torp länge var eftertraktade tjänster.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor i historia vid Försvarshögskolan och aktuell med boken Nationens avskum, militärens elit – Myt och sanning om de värvade soldaterna i Sverige.

Det har funnits värvade yrkessoldater i den svenska armén sedan medeltiden vid sidan om de indelta och senare värnpliktiga soldater. Många värvade soldater var tvångsrekryterade, deras lön var usel, disciplinen hård och de inhystes i dåliga inkvarteringar. Att de sedan kunde beskrivas som ”nationens avskum” gjorde knappast deras situation bättre. Men bilden var inte entydig - elitförband som Svea och Göta livgarde utgjordes av värvade soldater.

Under medeltiden var det vanligt med inhyrda knektar i hela Europa, men det var först under 1500-talet som de erfarna och välutbildade landsknektarna blev en viktig del av Sveriges krigsmakt. På 1700-talet kom värvade soldater att utgöra runt en tredjedel av krigsmaktens personal. De placerades som garnisoner i de viktigaste fästningarna i Sverige, såsom Sveaborg och Helsingborg, Lovisa (Degerby), Hangö och Svartholm. Det är först år 1952 som de värvade soldaterna avskaffas.

Lokalsamhället såg de värvade soldaterna på fästningar och i städer som oönskade främlingar. Och tvånget att inhysa värvade soldater hos borgare ansågs mycket betungande.

Men krigsmakten hade ett behov av snabbt gripbara soldater både för den yttre och inre säkerheten. Och under perioder av krig kunde hälften av soldaterna vara värvade.

Dessutom krävde både armén och marinen krävde välutbildade i specialtruppslag som artilleriet och ingenjörerna. Dessa krav kunde inte de indelta soldaterna eller senare de värnpliktiga matcha.

Efter införandet av värnplikten efter år 1901 var rekryteringen av stamanställda volontärer nödvändig för att förse armén med en tillräcklig mängd underbefäl och även underofficerare. Det stamanställda manskapet var under 1900-talets första hälft, en viktig förutsättning för utbyggnaden av ett värnpliktsförsvar.

Bild: Värvare av Gustaf Cederström (1879), Nationalmuseum, Erkännande-DelaLika (CC BY-SA), Digitaltmuseum.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Operation Rädda Danmark byggde på antaganden om begränsat tyskt motstånd och låga förluster. Men den svenska regeringen visade egentligen aldrig något verkligt intresse för att ingripa militärt i Danmark. I slutändan hann britterna befria Danmark innan någon order om svenskt ingripande gavs.

Detta är det andra av två avsnitt i podden Historia Nu om Operation Rädda Danmark. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med författaren Marcus Törner om operationens bakgrund, strategiska överväganden – och varför den till slut aldrig genomfördes. Törner är aktuell med boken Operation Rädda Danmark – Sveriges hemliga plan att rädda Danmark (Historiska Media, 2025).

Danmark ockuperades av Nazityskland den 9 april 1940 utan egentligt motstånd. Till skillnad från Norge satt den danska regeringen kvar vid makten och kungen stannade i landet. Inledningsvis var ockupationen relativt mild, men med tiden hårdnade det tyska förtrycket – och även det danska folkets motstånd ökade.

Under våren 1945 närmade sig Nazitysklands sammanbrott. I Danmark fanns fortfarande betydande tyska ockupationsstyrkor, och hotet om en sovjetisk ockupation – eller en våldsam slutstrid på dansk mark – oroade svenska beslutsfattare.

Sverige, som formellt varit neutralt under hela kriget, ställdes inför ett allvarligt säkerhetspolitiskt dilemma: skulle man passivt iaktta hur tyska och eventuellt sovjetiska styrkor drabbade samman i Danmark? Riskerna för civilbefolkningen och destabilisering i Öresundsregionen bedömdes som betydande. I detta sammanhang började man planera en militär intervention – ett tydligt avsteg från Sveriges tidigare hållning.

Operationen bestod av två delar: Rädda Själland – en större landstigning på Själland där Köpenhamn ligger – och Rädda Bornholm, riktad mot den strategiska ön i Östersjön.

Planen var omfattande: upp till 60 000 svenska soldater, omkring 6 000 fordon och över 1 000 transportfartyg skulle mobiliseras. Den svenska arméns III. kår – med 1:a och 9:e infanteridivisionerna, 7:e motorbrigaden och 8:e pansarbrigaden – var avsedda att delta.

Bild: Den danska brigaden efter ankomst till Hellerup station i Danmark. Fotot visar den danska brigaden, som tränats i Sverige under den tyska ockupationen, vid deras återkomst till Danmark efter krigsslutet. Brigadens närvaro markerade ett symboliskt ögonblick av återupprättad nationell suveränitet.Källa: Okänd fotograf, Bild: Nationalmuseet Köpenhamn. Public Domain.

Musik: Aksel Schiøtz framför Danmarks nationalsång "Der er et yndigt land" tillsammans med medlemmar ur Det Kongelige Kapel, 1945. Inspelningen är utgiven av His Master's Voice (katalognummer X 6982) och digitaliserad av Internet Archive med tillstånd av George Blood, L.P. (CC0-licens, ingen upphovsrätt).

Sången, med text av Adam Oehlenschläger och musik av Hans Ernst Krøyer, uttrycker dansk nationalism och hembygdskärlek. Denna version spelades in kort efter andra världskrigets slut, vilket ger den en särskild historisk laddning.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För många tyska soldater blev stationeringen i Danmark ett tillfälle till vila och rekreation – ett liv på den så kallade ”gräddfronten”. Men med tiden växte motståndet bland den danska befolkningen, och ockupationen hårdnade successivt.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om Operation Rädda Danmark. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med författaren Marcus Törner om planens bakgrund, de strategiska övervägandena – och varför Operation Rädda Danmark till slut aldrig genomfördes. Törner är aktuell med boken Operation Rädda Danmark – Sveriges hemliga plan att rädda Danmark.

Till en början präglades ockupationen av att den danska regeringen och kung Christian X satt kvar. Samhällets institutioner – från polisväsendet till rättsväsendet – fortsatte att fungera under dansk kontroll, även om tyskarna hade militär närvaro. Regeringen valde samarbete i syfte att skydda civilbefolkningen och bevara ett visst mått av självständighet. Tyskland å sin sida önskade stabilitet i ett strategiskt viktigt område.

Även om vardagen förändrades – med ransoneringar, censur och mörkläggning – förblev stora delar av samhällsfunktionerna intakta. Skolor, butiker och myndigheter höll öppet. Kung Christian X:s dagliga ridturer genom Köpenhamn blev en symbol för nationell värdighet och kontinuitet trots ockupationen.

Under de första åren (1940–1942) var motståndet begränsat: illegal press, mindre sabotage och underrättelseverksamhet. Men 1943 blev ett avgörande år. I augusti utbröt strejker och demonstrationer i flera städer – bland annat i Odense, Esbjerg och Köpenhamn – främst bland industriarbetare.

Den tyska responsen blev brutal. I september 1943 upplöstes den danska regeringen, militären avväpnades och Tyskland tog full kontroll över landet. Samarbetsmodellen var därmed avslutad. I dess ställe följde en mer repressiv ockupation med ökande arresteringar, hårdare censur och våldsamma motåtgärder.

Omslag: Kung Christian X dagliga ridtur utan livvakt i Köpenhamn under andra världskriget stärkte danskarnas nationella sammanhållning. Hans närvaro blev en tyst men tydlig protest mot den tyska övermakten. Bilden är tagen på hans 70-årsdag den 26 september 1940, Foto: C. Næsh Hendriksen, Den danske Kamp i Billeder og Ord, Odense: Bogforlaget Dana, 1945, s. 176.

Bilden är public domain enligt dansk lag, då den inte betraktas som ett konstverk och är äldre än 50 år.

Bildtext: Upplopp i Nørrebro, Köpenhamn, 1944 – under den tyska ockupationen av Danmark. Fotot visar dramatiken på stadens gator när motståndsrörelsen och civila konfronterade ockupationsmakten.

Källa: Frihedsmuseets fotoarkiv; Frihedsmuseet, Köpenhamn, Danmark. Wikipedia, Public Domain.

Musik: Aksel Schiøtz framför Danmarks nationalsång "Der er et yndigt land" tillsammans med medlemmar ur Det Kongelige Kapel, 1945. Inspelningen är utgiven av His Master's Voice (katalognummer X 6982) och digitaliserad av Internet Archive med tillstånd av George Blood, L.P. (CC0-licens, ingen upphovsrätt). Sången, med text av Adam Oehlenschläger och musik av Hans Ernst Krøyer.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Magnus Ladulås kodiferade adelns privilegier i Alnös stadgan runt år 1280  - en ordning som kom att gälla ända fram till år 1866. Samtidigt förbjöd Magnus herremännens våldgästning hos bönderna. En sed som kunde få katastrofala följder för den enskilde bonden.

I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt om kungen Magnus Ladulås med historikern Erik Petersson, som bland annat skrivit boken Kungar.

Magnus Birgersson, aka Magnus Ladulås, var Birger Jarls andra son och det var först efter en maktkamp med brodern Valdemar som Magnus år 1275 kunde avsätta brodern. Magnus sökte som fadern stöd av den katolska kyrkan och återgäldade tjänsterna med ett ge kyrkan skattefrihet.

I Alnös stadgar kodifierade Magnus Ladulås adelns privilegier och satte gränser för herremännens våldgästning hos bönderna. Våldgästning förbjöds och böndernas skyldigheter begränsades till att ta emot två man och ge dem kost och hästfoder till fastställt pris. Dessutom bekräftade kungen Birger jarls fridslagar, förbjöd länsinnehavare att utkräva egna pålagor av bönderna och att beslagta deras hästar. Magnus befriade också vissa grupper från skatter.

Magnus Ladulås gav tyska köpmän rätt att handla fritt i riket och tyska andelsmän bjöds in för att organisera försvaret och tyska bergsmän kom att utveckla bergsnäringen i Bergsslagen. Med sitt äktenskap med Helvig, dotter till greve Gerhard av Holstein stärkte han relationerna söder ut ytterligare.

Musik: Medieval World Video Game av Marius Serdan, Storyblocks Audio.

Omslag: Magnus byst (som hertig) i Skara domkyrka, Wikipedia, Public Domain

Bild: Magnus Ladulås i Överselö kyrka, Wikipedia, Public Domain

Lyssna också på Riksbyggaren Birger Jarls blodiga väg till makten

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Från inbördeskrigets vita seger till dagens identitetspolitiska debatter har Mannerheim betytt olika saker för olika generationer. I takt med att det finländska samhället förändrats har även bilden av marskalken formats om – från upphöjd landsfader till historisk projektionsyta för både dyrkan och kritik.

I detta avsnitt av podden historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Tuomas Tepora, författare till boken Mannerheim – Hjälte och antihjälte, om hur personkulten kring Gustaf Mannerheim vuxit fram, förändrats och utmanats i det moderna Finland.

Under det blodiga inbördeskriget 1918 trädde Mannerheim fram som de vitas överbefälhavare. Han hyllades på den vita sidan som nationens räddare och symbolen för ett fritt och självständigt Finland. Samtidigt väckte hans namn avsky bland många på vänstersidan, där han förknippades med hårda efterkrigsåtgärder och brutalitet i fånglägren. Redan här växte en myt kring honom – en hjälte för vissa, en bödel för andra.

Personkulten kring Mannerheim fick sin början i detta polariserade skede, då statsmakten och konservativa grupper började upphöja Mannerheim till något större än bara en militär ledare: en symbol för ordning, nation och seger. Samtidigt föddes också de första motbilderna – inom arbetarrörelsen, bland intellektuella och inom den växande vänstern.

På 1930‑talet förändrades tonen. Trots Mannerheims tidiga kopplingar till högerextrema rörelser såsom Lapporörelsen började en ny nationell konsensus växa fram. Socialdemokrater och borgerliga kunde enas om Mannerheim som försvarare av nationens oberoende, särskilt i takt med att hoten från Sovjetunionen växte.

Han blev en överideologisk gestalt, som förenade minnet av inbördeskriget med den pågående kampen för självständighet. Statyprojekt, födelsedagsfiranden och skolundervisning stärkte bilden av honom som nationens skyddshelgon. Myten blev också ett verktyg för att överbrygga tidigare inre motsättningar.

Tuomas Tepora skriver ”Före hans död hade det på 1920–1930-talet byggts upp en personkult kring honom som flirtade med auktoritärism. Efter hans död kunde myten om honom inte kontrolleras på samma sätt som tidigare och den började få nya betydelser och syften.”

I ett öppet samhälle som Finland präglas personkulten inte av enhetlighet utan av mångfald och motsättningar. Mannerheim har varit både hjälte och antihjälte, visionär och relik, kosmopolit och nationalist. Just därför fortsätter hans gestalt att fascinera – som ett prisma genom vilket Finland ser sig självt.

När Mannerheim dog i januari 1951 blev hans begravning en av de mest storslagna ceremonierna i Finlands historia. Tusentals människor kantade Helsingfors gator, radiokanaler tystnade och kyrkklockor ringde över hela landet. Den kollektiva sorgen blev ett uttryck för respekt – men också för ett slags nationellt bokslut över det krigstida Finland.

Bild: Carl Gustaf Emil Mannerheim fotograferad på sin 75-årsdag år 1942 i ett sällsynt färgfotografi. Foto: Helmut Laxin, källa: heninen.net/miekka. Bilden är i public domain enligt Finlands upphovsrättslag §49a, eftersom det har gått över 50 år sedan bilden togs och den inte klassas som ett fotografiskt verk.

Musik Finlandia av Sibelius, Wikimedia Commons. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Waffen-SS skulle växa från Hitlers livvaktsstyrka till en självständig militär styrka om 950 000 man. Waffen-SS blev ansvarig för massakrer på civila och systematiska krigsbrott som avrättning av krigsfångar. De spelade också en central roll i förintelsen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om hur unga män från Sverige, Norge, Danmark och Finland drogs in i en av 1900-talets mest brutala krigsmaskiner.

Är du en vanlig prenumerant för du bara lyssna på tio min. Vill du höra resten av avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Som tack får du:

✅ Två extra avsnitt varje månad

✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfria

Priset är bara 75 kr/månaden - med sju dagars gratis provperiod eller 750 kr/år.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I utförliga rättegångsprotokoll från 1685 från Snevringes häradsrätt får vi möjlighet att ta del av en mörk historia om otrohet, mordförsök och gamla familjefejder. Bondmoran Anna Persdotter anklagas inte bara för att ha försökt giftmörda sin man Johan Johansson med arsenik, utan att ha bedrivit hor med drängen Anders och flera andra män.

I reprisen av avsnitt 49 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Karin Hassan Janssons och Jonas Lindström om deras bok Horet i Hälsta som lyfter fram ett bortglömt rättsfall från stormaktstiden som fungerar som en tidsmaskin tillbaka till en värld där äktenskapsbrott bestraffades med döden.

Det är pigan Brita Johansdotter som anklagar sin tidigare husmor. Misstankarna uppstod när husmodern bad pigan att inte diska upp ett ölstop. Då upptäckte Brita tre små smulor. Efter frågor om smulorna rykte Anna stopet ur händerna på pigan.

Under 1600-talet fanns Moses lag från gamla testamentet som appendix till lagboken. Därmed kunde människorna dömas till döden för otrohet, men också för att ha slagit sin far. De flesta benådades dock i högre instanser.

Bild: Helvetet framställs i Hortus deliciarum, ett medeltida uppslagsverk skapat av Herrad av Landsberg på 1100-talet. Djävulen syns nere till höger i bilden, omgiven av syndare i straffets grepp. Illustrationen är ett exempel på den didaktiska konsten i medeltida kloster, där bilder användes för att undervisa om teologi och moral. Verket visar hur medeltidens människor föreställde sig efterlivet och de eviga konsekvenserna av synd. Bild: Herrad av Landsberg, Hortus deliciarum, Upphovsrätt: Public Domain.

Musiken som inleder är Bach BWW 565: Toccata and Fugue in D Minor by James Kibbie is licensed under a Attribution-NonCommercial-NoDerivatives (aka Music Sharing) 3.0 International License.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Men tillväxten hade en mörk baksida: baggböleriet. I Baggböle utanför Umeå anklagades träpatroner som Dickson för att olagligt ha avverkat Kronans skogar. Bolagen misstänktes också för att lura eller pressa småbönder att sälja sin skog till underpris. Detta skogsindustriella vilda västern ledde till att bolagen samlade på sig enorma arealer.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, historiepoddaren och norrlänningen Robin Olovsson om träpatronernas tidevarv i Norrland under 1800-talet. Olovsson är aktuell med boken Historien om Norrland. Del 2: Framtidens land.

Politiska och ekonomiska reformer spelade en avgörande roll för skogsindustrins utveckling. Skråväsendet avskaffades 1846, näringsfriheten genomfördes 1864, och aktiebolagslagen från 1848 underlättade kapitalanskaffning till nya industrianläggningar. Den engelska importtullens avskaffande på virke 1842 och 1851 fick dock störst betydelse, i kombination med Storbritanniens snabba industrialisering som skapade en massiv efterfrågan på skandinaviskt timmer.

Under tidigt 1800-tal etablerades flera skogsbolag och sågverk längs Norrlandskusten och vid de större älvarna. Ett exempel är sågen i Baggböle utanför Umeå, som från 1840-talet blev en av de mest framstående i Västerbotten. Sågverksindustrins genombrott sammanföll med lanseringen av ångsågar och avskaffade tullar på trävaror, vilket öppnade internationella marknader och ledde till ökad produktion och export.

Sundsvall symboliserade mer än någon annan plats denna nya epok. Efter den förödande stadsbranden 1888 återuppbyggdes centrum i sten – ett uttryck för självförtroende, kapital och framstegsanda. Staden blev ett kommunikationsnav och var en av de första utanför storstäderna att kopplas till Telegrafverkets stamnät. Det var också i Sundsvall som Sveriges första stora arbetarstrejk genomfördes, år 1879.

För bönder och arbetare i Norrland innebar träindustrins framväxt både möjligheter och bördor. Många småbrukare arbetade vintertid som timmerhuggare, medan kvinnorna skötte gården. Skogsarbetet var slitigt och ofta farligt – men också en väg till kontantinkomster i ett annars självhushållande system.

Industrialiseringen skapade nya samhällen, klassklyftor och en helt ny arbetsmarknad. I byarna växte skolor och affärer fram, men även kreditskulder, inspektorer och disponenter. Ett nytt klassamhälle föddes, där träpatronernas marmorsalar stod i skarp kontrast till arbetarnas enkla träkåkar i ytterområdena.

Oscar Dickson, Fredrik Bünsow och Carl Kempe var några av de namn som kom att eka i både Stockholm och London. De byggde inte bara upp sågverksimperier längs Norrlandskusten – de lät även uppföra praktfulla byggnader. Hallwylska palatset i Stockholm, Bünsows villa i Diplomatstaden och det sagolika Tjolöholms slott i Halland är monument över de förmögenheter som sågverksindustrin möjliggjorde.

Bildtext: Timmerflottare i Haverö socken, Medelpad, under slutrensning – eller ”rumpning” – av timmer som fastnat på stenar när vattenståndet sjunkit, omkring 1910. Foto: Okänd fotograf. Public Domain, via DigitaltMuseum.

Musik: Dramatic Strings av Boris Skalsky, Soundblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När andra världskriget bröt ut öppnade det för Churchills återkomst till politikens högsta ämbeten i Storbritannien. Kriget ökade hans livskänsla och han tog sig an arbetet som marinminister med energi och entusiasm.

Trots att han vara medansvarig för en misslyckad operation att ockupera Norge för att förhindra svensk malmexport till Tyskland blev fiaskot biljetten till premiärministerposten. Något han strävat efter sedan unga år.

Churchill var den enda ledare som kunde vinna bred uppslutning och bildade i maj 1940 en samlingsregering, i vilken även liberaler och arbetarpartiet ingick. Det enda löfte Churchill kunde ge var en tid av ”blod och möda, svett och tårar”. Hans tal till nationen och världen under kriget satte tonen för det brittiska motståndet mot Hitlertyskland.

Trots Winston Churchills många fel, brister och misstag under andra världskriget går det inte att bortse från hans centrala betydelse för att Storbritannien inte dukade under av trycket från den oövervinnliga tyska krigsmaskinen. När andra brittiska regeringsmedlemmar ville förhandla med Hitler vägrade Churchill att böja sig.  Churchills vägran att förhandla med Hitler avgjorde krigets utgång.

I avsnitt 44 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Bengt Liljegren som har skrivit flera biografier om historiska personer, bland annat om Winston Churchill, samt Erik Hedling är professor i filmvetenskap vid Lunds universitet med ett särskilt intresse för Winston Churchill.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Föräldrarna var sällan närvarande under hans uppväxt. Fadern, den välkände politikern Lord Randolph Churchill, hade en särskilt kylig relation till sonen och avled tidigt, vilket lämnade ett tomrum i Winstons liv.

I denna repris av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Bengt Liljegren, lärare och historiker som har skrivit flera biografier om historiska personer, bland annat om Winston Churchill. Dessutom medverkar Churchill-kännaren Erik Hedling som är professor i filmvetenskap vid Lunds universitet.

För att förstå hur denne bångstyrige och excentriske yngling kunde utvecklas till en ledargestalt som hela världen samlades kring när den fria världens existens hotades av nazismen under andra världskriget, måste vi blicka mot hans formativa år.

Churchill vantrivdes på de engelska internatskolor han skickades till redan som åttaåring. Redan som barn var han en självständig och upprorisk själ, som bland annat vägrade lära sig klassiska språk som grekiska och latin. Trots en uppenbar intellektuell kapacitet hade han svårt att prestera i skolan. Först efter flera försök lyckades han bli antagen till militärhögskolan Sandhurst – en miljö där han för första gången fann trivsel och struktur.

Churchill hade tidigt i livet satt som mål att en dag bli premiärminister, och hans envishet gjorde att han gång på gång kunde resa sig efter motgångar. Som ung vuxen valde han ett äventyrligt liv, först som officer och sedan som krigskorrespondent – med uppdrag på Kuba, i Sudan och under boerkriget i Sydafrika.

Winston Churchill, som blev Storbritanniens premiärminister under andra världskriget, betraktas som en av världshistoriens mest inflytelserika personer. Enligt Wikipedia – som rangordnar historiska gestalter efter omfattningen och länkningen av deras artiklar – är han världshistoriens femte viktigaste person.

Bild: Den unge Winston Churchill i uniform som underlöjtnant vid 4th Queen’s Own Hussars i Aldershot år 1895, i början av sin militära karriär. Foto: Okänd fotograf, Public Domain, via Imperial War Museums.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Medan bönderna i det övriga Egypten slet, levde invånarna i Deir el-Medina ett skyddat men strikt kontrollerat liv. De var privilegierade hantverkare med statlig lön, egna tempel och tillgång till litteratur – men också föremål för sträng övervakning, maktmissbruk och genomförde också den första dokumenterade strejken i historien.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med egyptologen och museiintendenten Sofia Häggman, aktuell med boken Faraos egna arbetare: Liv och död i Konungarnas dal (Natur och kultur), om livet i hantverkarbyn Deir el-Medina och dess roll i den faraoniska gravkulturen.

Deir el-Medina grundades i början av den 18:e dynastin i forntidens Egypten, omkring 1500 f.Kr., som en statligt organiserad bosättning för de arbetare som byggde och dekorerade faraonernas gravar i Konungarnas dal. Här bodde skrivare, målare, stenbrytare, arkitekter och deras familjer i ett samhälle som i praktiken fungerade som en självstyrande enklav.

Deir el-Medina var ett strikt organiserat samhälle, styrt av Nekropolens administration. Arbetarna kallades ”kungens egna män” och arbetade i lag under två förmän, medan skrivarna ansvarade för dokumentation, närvarolistor och löner. Lojaliteten till farao formaliserades i en ed, där arbetarna svor att inte stjäla eller avslöja kungliga hemligheter.

Byn var en sluten, men livlig värld. Invånarna hade egna hus, mark och tillgång till spannmålslöner från staten. De hade fritid, bedrev hantverk och upprätthöll religiösa kulter, särskilt till gudinnan Hathor. Skrivkunnigheten var exceptionellt hög – upp till 40 procent av befolkningen kunde läsa och skriva, jämfört med bara några få procent i det övriga Egypten.

Det unika med Deir el-Medina är överflödet av skriftliga källor: ostraka (lerbitar med text), papyrus och gravinskrifter som avslöjar vardagslivet i detalj. Den framstående skrivaren Butehamon spelade en central roll i byns senare historia. Han ansvarade både för gravbyggen och för räddningsinsatser när gravplundrare hotade den kungliga nekropolen. Genom hans texter får vi inblick i rättssystem, samhällsstruktur och religiös praktik.

Arbetarna fick ersättning i form av naturaförmåner – främst matleveranser – från staten. När dessa uteblev utbröt historiens kanske första dokumenterade strejker. Trots sitt isolerade läge hade byn ett aktivt socialt och rättsligt liv. Kvinnor kunde äga egendom, arbeta och spela viktiga roller i kulten. Prästerskapet var i huvudsak lekmannamässigt, men det religiösa livet var intensivt – särskilt kring skyddsgudinnan Meretseger och de årliga festligheterna tillägnade Amenhotep I, byns helgonkung.

Bildtext: Gravkammaren tillhörande Nebenmaat i Deir el-Medina (TT219). Graven TT219 tillhör Nebenmaat, en skrivare verksam i den faraoniska dödskultens tjänst. Den ligger i hantverkarbyn Deir el-Medina på Thebens västra sida och är rikt dekorerad, vilket vittnar om Nebenmaats höga status i samhället. Foto: Nova13 – Eget verk, CC BY-SA 4.0.

Musik: Oasis av Oleksii Abramovych, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Johan III verkade i en religiös brytningstid i ett rike med stormaktsambitioner. Det är också en tid när furstemaktens stärks i Europa där maktkampen inom familjen Vasa kom resultera i brodermord och inbördeskrig. Johan III var en kung som försökte kombinera centraliserad makt med religiös tolerans och konstnärlig vision.

I detta premium-avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Lars Ericson Wolke, författare till Johan III en biografi. Vill du höra resten av avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Som tack får du:

✅ Två extra avsnitt varje månad

✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfria

Priset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

Bild: Kung Johan III porträtterad 1582 av Johan Baptista van Uther, iförd dåtidens senaste spanska hovmode med detaljer som spetskrage och rikt broderad dräkt. Målningen speglar inte bara kungens makt och status utan även Sveriges kulturella orientering mot kontinentala ideal under 1500-talet.

Efter Johan Baptista van Uther – www.nationalmuseum.se. Wikipedia,

Public Domain.

Musik: Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vår bild av romarriket kommer i stor utsträckning från klassiska författare ur den yppersta eliten. Men överallt har vi hittat klotter av vanliga människor– allt från slavar, kvinnor, kärlekspar, värdshusägare till skolungdomar. Romarna levde i en utpräglad urban miljö och trots att 2000 år har förflutit kan vi känna igen oss i romarna.

I reprisen av avsnitt 48 av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dominic Ingemark, docent i antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet. Han har skrivit boken Väggarnas vittnesbörd – Graffiti och gravinskrifter berättar om livet i romarriket.

Vi sidan om klotter på vers lär vi oss mycket om romarrikets vardagsliv genom skriven reklam för politiker, värdshus och gladiatorspel. Även barnen framträder med barnsliga teckningar och skolungdomars klotter utifrån klassiska texter de läst i skolan.

Mest drabbad blir man av gravinskriptioner där sorgen efter en älskad hustru eller ett älskat barn känns flera tusen år efter skrevs.

Bildtext: Vägginskription på puts från det romerska museet i Augusta Raurica, fotograferad i augusti 2013. © Codrin.B / Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0.

Inskriptionen är ett exempel på romersk epigrafik och vittnar om det administrativa och kulturella livet i den romerska provinsstaden Augusta Raurica, belägen i dagens Schweiz. Sådana texter erbjuder viktig kunskap om språkbruk, social struktur och lokal förvaltning i det romerska imperiet.

Musik: ”An Appreciation” av The Music of Ancient Greece är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-DelaLika 3.0 Internationell licens (CC BY-NC-SA 3.0).

Denna musikaliska tolkning ger inblick i hur antikens greker upplevde musikens roll i ritualer, festligheter och filosofi. Återskapandet bygger på bevarade noter och historiska källor och hjälper forskare och allmänhet att förstå kulturens ljudvärld.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I det röda Ådalen – där den revolutionära vänstern underblåste konflikten mellan industriägare och arbetare – skapade strejkbrytarna en explosiv situation. En inkompetent hantering från civila och militära myndigheter förvandlade en redan laddad konflikt till en tragedi: fem människor sköts ihjäl av svensk militär.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten Jens Nordqvist, författare till boken Skotten i Ådalen (Historiska Media, 2021).

Skotten i Ådalen förändrade synen på både militärens roll i samhället och fackföreningarnas rättigheter. Den kan också ses som en vändpunkt – från konfrontativ klasskamp till ett samhällsbygge med kompromiss och jämlikhet i centrum.

Ådalen, beläget i Västernorrlands län, var under 1920- och 30-talen starkt industrialiserat. Sågverk, pappersmassefabriker och flottleder utgjorde kärnan i arbetslivet. Den globala lågkonjunkturen efter börskraschen i New York 1929 drabbade den exportberoende regionen särskilt hårt. Massarbetslöshet och lönesänkningar ökade spänningarna mellan arbetare och arbetsgivare.

Den fackliga kampen trappades upp när industrimagnaten Gerhard Versteegh försökte sänka löner, höja hyror och använda strejkbrytare. Versteegh vägrade att ansluta sig till Svenska Arbetsgivareföreningen och betraktade fackföreningarna som ett hot mot sin makt. Strejker utbröt vid flera av hans anläggningar, och våren 1931 förvandlades Ådalen till en tryckkokare.

Kulmen nåddes när strejkbrytare, eskorterade av det privata vaktsällskapet Svenska Nationella Skyddskåren, anlände till fabrikerna i Lunde. Redan den 13 maj samlades hundratals demonstranter för att blockera transportvägar och attackerade strejkbrytarnas logi. Situationen eskalerade. Polisen fick förstärkning från Stockholm, och militären kallades in från Västernorrlands regemente i Sollefteå.

På Kristi himmelsfärdsdag, den 14 maj, deltog över 3 000 personer i ett demonstrationståg som protesterade mot strejkbrytare och militärens närvaro. Demonstrationen var tänkt att vara fredlig, men stämningen var spänd. När tåget närmade sig förläggningen i Lunde öppnade militären eld. Fem personer dödades. Flera andra skadades svårt.

Bild: Demonstrationståget i Lunde i Ådalen den 14 maj 1931. Bilden visar arbetare på väg mot färjeläget i Lunde strax före klockan 15, bara minuter innan.

Foto: Sten Sjöberg/IBL – via NE.se. Public Domain (fotografisk bild skapad före 1 januari 1969).

Musik:Arbetets söner, svensk arbetarsång från 1885 med text av Henrik Menander. År 1916 gav svensk-amerikanen Joel Mossberg ut den. Internet Archive. Public Domain.

Stöd Historia Nu. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nus framtid.

Som tack får du:

✅ Två extra avsnitt varje månad

✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfria

Priset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

👉 Stöd Historia Nu och registrera dig på www.historia.nu/premium

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gifter har sedan dess följt människan genom historien – ofta i det dolda. Osynliga och luktfria ämnen som kolmonoxid har krävt otaliga liv. Arsenik har fått en närmast mytisk status i berättelser om giftmord. Cyanid har använts i allt från avlusning och självmord till massmord.

I avsnitt 41 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olle Mattsson, professor i kemi vid Uppsala universitet och aktuell med boken Allt är gift – Om dödliga ämnen och deras roll i historien .

Gifter har använts som vapen, avrättningsmedel och läkemedel. Redan på 1500-talet konstaterade naturvetaren Paracelsus att det är dosen som gör giftet – samma ämne kan vara dödligt eller läkande beroende på mängden. Arsenik visade sig till exempel vara effektivt mot sjukdomar som syfilis.

Under antiken användes gifter i kemisk krigsföring och för att avrätta brottslingar och motståndare. Ett av världshistoriens mest kända dödsstraff var när filosofen Sokrates år 399 f.Kr. tvingades dricka en dödlig blandning av odört, opium och vin, efter att ha anklagats för att förleda ungdomen i Aten.

I modern tid blev giftet återigen ett verktyg för massmord. Under Förintelsen användes cyanid i form av Zyklon B, ursprungligen ett bekämpningsmedel för insekter, för att döda miljontals människor i nazistiska förintelseläger.

Cyanid låg också bakom dödsolyckor i fredstid. Den svenske poeten Dag Andersson omkom 1920 efter att ha andats in giftiga cyanidångor i samband med en misslyckad avlusning av hotellrummet där han bodde.

Stöd Historia Nu för att vi ska kunna fortsätta producera avsnitt på denna nivå behöver vi ditt stöd.

Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Som tack får du:

✅ Två extra avsnitt varje månad

✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfria

Priset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

👉 Stöd Historia Nu och registrera dig på www.historia.nu/premium

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Personalunionen mellan de tre rikena varade bara några decennier, men dess historiska avtryck blev djupgående. Skepp, silver och strategi styrde över hav och folk när Knut den store förvandlade Nordsjön till en motorväg för makt och inflytande.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Bo Eriksson och författaren och arkeologen Kristina Ekero Eriksson, som är aktuella med boken Nordsjöimperiet – Vikingarnas välde (Albert Bonniers förlag).

Hösten 1015 landsteg Knut med en av de största invasionsflottorna världen dittills skådat. Med omkring 140 skepp och tusentals krigare lämnade han Danmarks kuster för återerövra England efter hans fars död efter en kort tid på engelska tronen. Expeditionen var ett storverk i sig – ett tydligt tecken på det danska kungadömets organisatoriska styrka.

Redan året därpå, 1016, besegrade Knut kung Edmund Järnsida vid slaget vid Assandun. Den 30 november kröntes han till kung av England – starten på ett imperium som kom att sträcka sig över större delen av norra Europa.

Efter brodern Haralds död blev Knut även kung av Danmark 1018. Genom ett fälttåg år 1028 lade han dessutom Norge under sig. Därmed regerade han över tre kungariken och hade samtidigt inflytande över tributpliktiga områden på Irland, norska bosättningar kring Irlands hav och delar av västkusten, Skåne och Blekinge i nuvarande Sverige.

Men Nordsjöväldet var inte en enhetlig stat. Det handlade snarare om en personalunion – ett rike som vilade på Knuts personliga auktoritet.

Knut såg sig inte bara som en vikingakung, utan som en kristen härskare i Europas mitt. År 1027 reste han till Rom på pilgrimsfärd för att möta påven och den tysk-romerske kejsaren. Genom sitt äktenskap med Emma av Normandie förstärkte han sin legitimitet ytterligare, både i England och på kontinenten.

När Knut dog den 12 november 1035 föll imperiet snabbt sönder.

Bildtext: llumination som visar kung Edmund Järnsida (till vänster) och Knut den store (till höger) i slaget vid Assandun år 1016. Slaget blev avgörande i kriget mellan den anglosaxiske Edmund och den danske Knut, som efter segern enade England under sitt välde. Ur Chronica Majora av Matthew Paris (1200–1259), Corpus Christi College, Cambridge. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Voyage To America av Lance Conrad, Storyblock Audio.

Stöd Historia Nu för att vi ska kunna fortsätta producera avsnitt på denna nivå behöver vi ditt stöd.

Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Som tack får du:

✅ Två extra avsnitt varje månad

✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfria

Priset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

👉 Stöd Historia Nu och registrera dig på www.historia.nu/premium

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Aldrig tidigare hade en hel nations ledarskap ställts till svars för brott utan motstycke i mänsklighetens historia. Nürnbergrättegångarna blev inte bara en uppgörelse med nazismens oerhörda brott – de reformerade också internationell rätt i grunden. Här föddes folkrätten.

I detta ett premiumavsnitt av podden Historia Nu, som enbart är tillgänglig i sin helhet för dem som prenumerar på Historia Nu Premium, diskuterar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet om hur Nürnbergrättegångarna organiserades, genomfördes och vilka konsekvenser de fick.

Ni kan stödja Historia Nu För 75 kr/mån (vid lanseringen 60 kr/mån i tre månader) eller 750 kr/år för att försäkra poddens framtid samt få två extra avsnitt varje månad och alla vanliga avsnitt reklamfria.

Bli premiummedlem på www.historia.nu/premium

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Pesten drabbade människorna flera olika former: böldpest och lungpest. Den tredje formen blodpest är egentligen slutstadiet på de två första formerna. I den förstnämnda utvecklades stora svarta bölder och dödligheten låg på runt 60 procent. När det gäller lungpest och blodpest dog så gott som alla. Ännu värre var att de som överlevt pesten inte utvecklade ett skydd mot sjukdomen.

Filosofen Petrarca skrev till sin bror i juni 1348: ”Kommer eftervärlden någonsin att tro på dessa ting, när vi som ser det knappast kan tro på dem”.

Människorna betraktade pesten som Guds straff och det utlöste panikartade reaktioner. Religiösa fanatiker gick från stad till stad och piskade sig själva och andra. Våldsamma pogromer riktades mot judarna som påstods ha spridit gift.

Ibland dog hela städer och byar, medan vissa områden klarade sig undan. Men sannolikt dog mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning. Hela landsändar övergavs och det blev stor brist på arbetskraft.

Pesten återkom sedan i i Europa vågor ända fram till 1700-talet, men aldrig i samma utsträckning som i mitten av 1300-talet. I Asien har vi haft pestepidemier så sent som på 1900-talet.

I podcasten Historia nu avsnitt 47 samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison om digerdöden. Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med boken Digerdöden på Historiska Media och han har skrivit standardverket Stora döden.

Inledande musiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort som är släppt under Creative Commons, Attribution 3.0 International License.

Bild: Medborgare i Tournai begraver pestoffer i denna miniatyr av Pierart dou Tielt, skapad omkring 1353. Scenen återges i manuskriptet Tractatus quartus av Gilles li Muisit och visar den kollektiva sorg och desperation som präglade staden under digerdöden.

Källa: Pierart dou Tielt – ms. 13076–13077, fol. 24v. Public Domain.

Stöd Historia Nu för att vi ska kunna fortsätta producera avsnitt på denna nivå behöver vi ditt stöd.

Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Som tack får du:

✅ Två extra avsnitt varje månad

✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfria

Priset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

👉 Stöd Historia Nu och registrera dig på www.historia.nu/premium

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tornedalingarna, som fram till dess levt i ett gränslöst område mellan Sverige och Finland, blev nu en minoritet i Sverige – ett Sverige som snart skulle försöka forma dem efter en ny och striktare nationalistisk norm. Från att tidigare ha betraktats som en tillgång för rikets nordliga områden blev deras språk – meänkieli – och deras kultur snart betraktade som hinder för modernisering och nationell enhet.

I ett avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Klas‑Göran Karlsson, professor emeritus vid Stockholms universitet och tidigare ledamot i Sannings‑ och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Under 1800‑ och 1900‑talen utsattes tornedalingar, liksom de närbesläktade grupperna kväner och lantalaiset, för omfattande försvenskningspolitik: svenskspråkig skolgång, namnbyten, förbud mot meänkieli i undervisningen och till och med rasbiologiska undersökningar.

Arkeologiska fynd visar att finskspråkiga grupper har levt vid Bottenvikens kust och längs Torne älv i över tusen år. Här utvecklades samhällen präglade av småjordbruk, jakt, fiske och samspel med samiska grupper.

På 800‑talet berättade den norske handelsmannen Ottar om folket kvänerna, som levde öster om Norge. På 1200‑talet noterade isländska krönikörer att de fanns vid Bottenviken. Under seklernas lopp kallades deras hemtrakter Tornedalen – ett område med egen språklig och kulturell identitet, men också en plats där gränser, makt och språkpolitik formade vardagen.

Under 1500‑ och 1600‑talen uppmuntrade svenska kronan finsk kolonisation i Lappland, bland annat genom skattebefrielse och befrielse från militärtjänst. Finska blev ett dominerande språk i Tornedalen – i hemmet, i kyrkan och ofta i skolan. När Finland hörde till det svenska riket var Torne älvdal en självklar del av den finskspråkiga världen. Kyrkliga och administrativa gränser placerade dock området under Uppsala stift – och därmed i den svenskspråkiga sfären.

Förlusten av Finland 1809 blev ett nationellt trauma och en vändpunkt för tornedalingarna. Deras ställning som minoritet förstärktes, och statens politik skiftade gradvis från tolerans till aktiv försvenskning. Under sent 1800‑ och tidigt 1900‑tal infördes svenskspråkig skolgång, och barn straffades för att tala meänkieli. Samtidigt drevs namnbyten och en retorik som framställde finskspråkighet som ett potentiellt säkerhetshot – först från Ryssland, senare under kalla kriget.

År 2020 tillsattes Sannings‑ och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen överlämnade sitt slutbetänkande, Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset, till kulturministern den 15 november 2023. 

Bild: Skolbarn i Övertorneå 1923. Bildkälla: Nordkalottbiblioteket, Public Domain.

Lyssna också på När Norrland blir Sverige

Musik: På min levnads afton av Hjort-Anders Olsson. Alan Ingall Soundcloud, Creative Commons

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Peter den store, Peter I, föddes i ett land där livegenskapen infördes av hans far 1649. Som tioåring tvingades han se sin morbror slaktas av trupper i Kreml. Maktkampen om tronen gjorde att han växte upp utanför Moskva på slottet Preobrazjneskole där han skapade en låtsasarmé med vänner och tjänare.

Han blev en ovanligt lång man på över två meter, med outtröttlig energi för praktiska göromål, men mindre intresse för boklig bildning. Han gjorde dock långa bildningsresor för att exempelvis lära sig skeppsbyggarkonst i Holland.

Han gifte sig med tvätterskan Marta Elena Skowronska, som tog över makten efter hans död som Katarina I.

Peter den store moderniserade Ryssland uppifrån och besegrade stormakten Sverige. Allt under ett hejdlöst supande. Hans egna traditionella undersåtar trodde han var antikrist.

I podden Historia Nu avsnitt 31 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Rysslands historia.

Porträtt av Peter I av Godfrey Kneller (1698). Målningen föreställer den ryske tsaren Peter den store och skänktes av honom till Englands kung Vilhelm III under hans besök i London. Källa: Godfrey Kneller – Royal Collection Trust. Licens: Public domain (offentlig ägo).

Porträttet målades under Peter den stores "stora sändebud", en diplomatisk resa till Västeuropa 1697–98. Hans intresse för engelsk och nederländsk skeppsbyggnad var starkt, då han nyligen påbörjat skapandet av en rysk flotta.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Redan i antiken fantiserades det om vad som kunde dölja sig vid jordens nordligaste punkt. Antika filosofer och medeltida kartografer fyllde kartornas vita områden med berättelser om magnetiska berg, mystiska krafter och paradisiska platser. I senare sekler förlorade många upptäcktsresande livet i den bitande kylan på jakt efter kunskap och ära.

I ett avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, äventyraren och förläggaren Erling Kagge om vad Nordpolen betytt historiskt. Erling Kagge genomförde en expedition till Nordpolen 1990 tillsammans med Børge Ousland och blev därmed den första att nå polen på skidor — utan stöd, hundar eller motorfordon. Den 58 dagar långa resan blev en både fysisk och psykisk prövning.

I antik och medeltida litteratur förekom föreställningar om ett mytiskt land vid jordens topp, ofta med ett magnetberg som styrde kompassen. Under renässansen återgav kartografer Nordpolen som ett vitt och ofullständigt område omgivet av berg och varma havsströmmar — ett tecken på tidens ofullständiga geografiska kunskap.

Från 1500-talet framstod många expeditioner mot Nordpolen som tragedier; kyla, svält och skörbjugg krävde många liv. Underskattade utmaningar och bristande förberedelser i den arktiska miljön, där is, vatten och isbjörnar ställde höga krav, bidrog till misslyckanden.

Nationalistisk iver och tidningsexploatering bidrog ofta till att expeditioner drevs fram — sponsrade av tidningsmagnater som ville sälja lösnummer med berättelser om riskfyllda polarexpeditioner och räddningar.

I början av 1900-talet hävdade Frederick Cook att han nått Nordpolen den 21 april 1908, men påståendet förkastades på grund av bristande bevis. Robert Peary och Matthew Henson hävdade att de nådde polen den 6 april 1909 enligt sina mätningar, men detta är fortfarande omstritt.

På 1950-talet genomförde en hemlig sovjetisk expedition till Nordpolen som sannolikt var den första som nådde Nordpolen, men expeditionen är fortfarande höjt i ett dunkel. Den första odiskutabla och dokumenterade expeditionen över isen med snöskoter leddes 1968 av amerikanen Ralph Plaisted. Decennier senare genomfördes banbrytande skejt- och skidexpeditioner: 1990 blev Erling Kagge och Børge Ousland de första att nå Nordpolen på skidor utan hundar eller depåer.

Bild: Ett fotografi taget av Nils Strindberg under Andrées polarexpedition (1897). Strindberg omkom samma år. Källa: Nils Strindberg – Andrées polarexpedition, Wikipedia (Public Domain).

Musik: Arctic Deception av Saowakhon Brown, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vill du lyssna på del 2 och 3 hittar du dem hos podden En rik historia där poddar finns.

I det första av tre avsnitt vandrar vi igenom Sveriges mäktigaste finansfamiljs historia. Tillsammans med historikern Gunnar Wetterberg och Di:s Ulf Pettersson tar vi oss från Östergötlands slätter via André Oscars resor över världen till grundandet av Stockholm Enskilda Bank och familjen Wallenbergs första stora kris.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När bödelsämbetet inrättades under medeltiden rekryterades bödlarna bland de dödsdömdas skara. Han brännmärktes och ören skars av för att han inte skulle kunna avvika från tjänsten. Många bödlar blev ganska kortvariga i yrket eftersom de ofta fortsatte sin brottslighet med bödelstugan som bas.

I det nymixade avsnittet 24 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Annika Sandén, historiker vid Stockholms stadsmuseum, som forskar om 1500- och 1600-talet. Hon har skrivit boken Bödlar – Liv, Död och skam i svenskt 1600-tal.

Bödelämbetet uppstod i Sverige när den äldre skandinaviska rättskipningen, som främst handlade om kompensation, istället för senare tiders kriminalisering och straff. I Björkörätten från slutet av 1200-talet, som är Sveriges äldsta stadslag, omnämns en funktionär som ska utföra straff, stupagreven. Snart byttes ordet stupagreve mot det tyska ordet bödel som betyder fogde.

I tidigare lagstiftningar var det individen som skulle skipa rättvisa, men med centralmaktens framväxt blev det kungens ansvar. Och på 1600-talet utökades antalet brott som straffades med döden. Därmed blev 1600-talet bödelns århundrade. När dödstraffen blev fler blev också bödeln allt mer föraktad. För att döda för betalning var en dubbel synd.

Det finns historier om att en bonddräng, efter att blivit upplyst om att han drack ur en bägare som tidigare används av bödeln, sprang ut och spydde. Människor vägrade också att bära fram bödelns barn till dopet.

Vid sidan om att utföra olika bestraffningar tog också bödeln och hans drängar hand om latrintömning och slaktade av hästar som ansågs vara högst föraktfullt.

Piratavrättning i Hamburg (1573). Utsnitt ur ett flygblad från nyhetssamlingen av J. J. Wick, tryckt av Hans Weigel i Nürnberg. Källa: Sebastian Sonntag – Nachrichtensammlung J. J. Wick (1560–1586). Public domain (gemeinfrei).

Avbildningen visar en offentlig avrättning av sjörövare – en vanlig metod på 1500-talet för att avskräcka från piratverksamhet. Sådana avrättningar fungerade både som rättsskipning och som maktmanifestation i dåtidens hansastäder.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den sovjetiska ubåten stod långt inne i ett militärt skyddsområde och hade dessutom följt en hemlig krigsfarled. För svenskarna rådde det inga tvivel om att kränkningen av svenskt territorium varit avsiktlig. När Sovjetunionen krävde att få gå in med en bärgningsstyrka och dra loss ubåten sa den svenska regeringen nej. Gränsen skulle försvaras med våld om så krävdes. Situationen förvärrades ytterligare då det visade sig att ubåten med största sannolikhet hade kärnvapen ombord. Bilder av den grundstötta sovjetiska ubåten kablades ut över världen och för en svensk publik har de kommit att bli själva sinnebilden av Sverige under det kalla kriget.

I efterdyningarna av incidenten med U137 följde en lång rad ubåtsjakter som fick stor massmedial uppmärksamhet. Trots omfattande vapeninsatser lyckades den svenska marinen aldrig tvinga upp någon främmande undervattensfarkost till ytan.

I denna repris av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om den sovjetiska ubåten 137 och 1980-talets ubåtsjakter. Hur nära var det att bli en väpnad konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen 1981? Vilka motiv kan tänkas ha legat bakom ubåtskränkningarna? Vad var det egentligen den svenska marinen jagade och var undervattensfarkosterna verkligen sovjetiska?

Bild: U 137, senare även känd som S-363, som gick på grund på skäret Torhamnaskär (vid ön Torumskär) vid inloppet till Gåsefjärden, i militärt skyddsområde utanför Karlskrona, Blekinge den 27 oktober 1981, Marinmuseum, CC BY 4.0

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid krigsutbrottet mobiliserades Karlskrona – flottans huvudstation – omedelbart med extra personal och utrustning. Det bristfälliga luftvärnet, de svaga sambandsvägarna och det splittrade försvaret gjorde anläggningen särskilt sårbar mot luftangrepp. Det moderna luftkriget skulle också göra sig påmint i Karlskrona och Blekinge, genom tusentals kränkningar av det svenska luftrummet.

I det fjärde och sista avsnittet av podden Historia Nus serie om Karlskronas historia diskuterar programledaren Urban Lindstedt tillsammans med professor Lars Ericson Wolke stadens roll under kriget. Detta avsnitt är ett betalt samarbete med Destination Karlskrona.

Karlskrona mobiliserade snabbt äldre försvarsanläggningar och reservpersonal, samt ställde om varvsverksamheten till effektiv snabbservice, underhåll och nyproduktion. Trots dessa insatser förblev luftvärnet otillräckligt, sambandsvägarna bristfälliga och organisationen fragmenterad – moderna rutiner och fartyg var få.

Flyghotet blev snabbt påtagligt. Tyskarna bombade städer som Warszawa, Rotterdam och London, och Karlskrona, med närhet till tyska flygbaser, ansågs vara ett troligt mål. Luftvärnet utgjordes främst av äldre 1920-talskanoner, ofta placerade i provisoriska stationer.

År 1943 planerade tysk militär en eventuell invasion av Sverige. Kodnamnet Unternehmen Polarfuchs avsåg dock i realiteten en tysk-finländsk offensiv mot Sovjetunionen – inte Sverige. Såvitt vi vet nådde planerna mot Sverige aldrig någon praktisk beredskap.

Under krigets slutskede mobiliserade svenska myndigheter för att bistå det ockuperade Danmark genom Operation Rädda Danmark. Det rörde sig inte om en militär invasion, utan om planering för att stödja den danska motståndsrörelsen och förhindra tvångsdemolering i samband med kapitulationen. Sverige förberedde transporter av danska trupper och förnödenheter, och organiserade operationen enligt fastlagda planverk i Malmö och Karlskrona.

Musik: Scat Time Lounge av Yagull Music, Storyblock Audio.

Bild: Minsveparen Landsort till sjöss, 1940, ett minsvepningsfartyg byggt 1937 vid Örlogsvarvet i Karlskrona för den svenska marinen. Fartyget är här fångat under gång i Karlskronas yttre örlogshamn, ett tidstypiskt exempel på den svenska flottans minröjningskapacitet under andra världskriget. Okänd fotograf och tillhör Marinmuseums samling (identifikationsnummer IV578). Källa: Marinmuseum / Samling: Kockums i Karlskrona. Licens: Public Domain Mark (PDM) – Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mot slutet av 1800‑talet revolutionerade jagare och torpedbåtar marinens försvarstänkande. Deras snabbhet och manövrerbarhet passade skärgårdens krav, och Karlskrona blev ett nav för snabba insatser nära kusten.

I det tredje av fyra avsnitt om Karlskronas historia i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern professor Lars Ericson Wolke från Försvarshögskolan. Han har bland annat skrivit Sjömakt och sjöfolk: Den svenska flottan under 500 år tillsammans med Anna‑Sara Hammar.

Under 1800‑talet förändrades sjökrigföringen i grunden, på samma sätt som artilleriet revolutionerade krigföringen under 1400‑ och 1500‑talen. Maskiner ersatte segel och åror, vilket frigjorde fartygen från vindens och vädrets begränsningar. Trä byttes ut mot järn och stål, vilket gav robustare fartyg som bättre stod emot beskjutning. Samtidigt förbättrades artilleriets räckvidd, precision och verkan.

Men det gick inte alltid så fort. Segelskeppet Skandinavien började byggas vid Karlskrona örlogsvarv redan 1825, men arbetet fortskred mycket långsamt. Namnet vittnar om en tid när de nordiska länderna, mest i ord, ville hjälpa varandra militärt. Under byggtiden skedde en snabb teknisk utveckling inom örlogsflottan, vilket gjorde att Skandinavien ansågs omodern redan innan hon sjösattes 1860. Och vid den tiden hade också skandinavismen passerat bäst före‑datum.

Vid första världskrigets utbrott 1914 stod Karlskrona åter i centrum. Sverige förklarade sig neutralt, men sjötrafiken i Östersjön utsattes för omfattande minfällningar och ubåtskrigföring. Örlogsvarvet och flottstationen i Karlskrona hölls i beredskap för att avvisa intrång och upprätthålla sjöbevakning längs kusten.

Sverige var nära att dras in i kriget vid den så kallade "tjurrusningen" av den ryske amiralen Nikolaj von Essen, som den 9 augusti 1914 genomförde en egenmäktig operation med den ryska Östersjöflottan. Han ville förekomma ett förmodat svenskt‑tyskt samarbete och planerade att attackera den svenska flottan vid Gotland och bombardera Stockholms skärgård. Operationen avbröts dock i sista stund av det ryska högkvarteret, vilket räddade Sverige från att dras in i kriget.

Källor

Ericson Wolke, Lars & Hammar, AnnaSara (2022). Sjömakt och sjöfolk: den svenska flottan under 500 år. Lund: Nordic Academic Press

Hillbom, Rune (1982). Karlskrona 300 år: en återblick i ord och bild. D. 2 1863-1930. Karlskrona: Abrahamson

Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D780 med Michele Nobler; Storyblock Audio.

Bild: Skeppsbyggen i världsklass: På 1830-talet sjöd Karlskrona örlogsvarv av aktivitet. I femfingerdockorna växer här tre praktfartyg fram – fregatten Eugenie och linjeskeppen Skandinavien och Stockholm – medan fregatten Göteborg repareras i svajningsrummet innanför de öppna dockportarna. Tonlitografi av Auguste Mayer ur Voyages en Scandinavie… (Paris, 1852). Källa: Auguste Mayer (1805–1890) – Voyages en Scandinavie, en Laponie, au Spitzberg et aux Feröe pendant les années 1838, 1839 et 1849 (1852). Licens: Public Domain.

Lyssna också på Krimkriget år 1854-56 inleddes i Östersjön.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots motgångarna gick Karlskronas örlogsvarv in i en glansperiod tack vare skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman. Under 1780-talet inleddes en modern varvsepok när af Chapman införde serietillverkning och standardiserade ritningar, vilket förvandlade Karlskrona till ett av Europas mest avancerade varv.

Detta är det andra avsnittet i en serie om fyra i podden Historia Nu, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Karlskronas strategiska och politiska betydelse under Sveriges krig från 1740-tal till början av 1800-talet. Avsnittet är ett betalt samarbete med Destination Karlskrona.

Under frihetstiden stod de politiska grupperingarna hattarna och mössorna i konflikt om vem som var Sveriges främsta fiende – hattarna pekade på Ryssland, mössorna på Danmark. Eftersom Karlskrona byggts för att försvara riket mot danskarna blev staden ett naturligt fäste för mössorna.

Sverige, då en stormakt, besegrades under det stora nordiska kriget, men ambitionerna kvarstod. Hattarnas ryska krig 1741–1743 drevs av revanschlust snarare än realistisk planering. Trots flottans betydelse drabbades insatserna av bristfällig logistik och svag ledning.

Efter katastrofen 1743 inleddes en period av återuppbyggnad och modernisering. Under 1750-talet samarbetade af Chapman – senare varvschef i Karlskrona (1782–1793) – med skärgårdsflottans befälhavare Augustin Ehrensvärd och utvecklade nya fartygstyper: skärgårdsfregatterna udema, pojama, hemmema och turuma, uppkallade efter finska landskap. Samtidigt förbättrades infrastruktur i Karlskrona: 1758 påbörjades byggandet av de berömda “Fem fingerdockorna”, täckta torrdockor enligt Ehrensvärds förslag.

Under Gustav III:s ryska krig (1788–1790) stod Karlskrona återigen i centrum för upprustningen. Högsjöflottan, baserad i Karlskrona, konkurrerade om resurser med den nybildade skärgårdsflottan, vilket skapade organisatorisk splittring. Kriget inleddes med att flottan kastade loss från Karlskrona i juni 1788 under hertig Karls befäl – denna gång betydligt bättre förberedd än under hattarnas krig. Slaget vid Svensksund 1790 resulterade i en överväldigande seger där över 40 ryska fartyg förstördes.

Källor

Ericson Wolke, Lars & Hammar, AnnaSara (2022). Sjömakt och sjöfolk: den svenska flottan under 500 år. Lund: Nordic Academic Press

Hillbom, Rune (1979). Karlskrona 300 år: en återblick i ord och bild. [D. 1] 1679-1862. Karlskrona: Abrahamson.

Karlskronafebern - den stora epidemin 1788-1790, Av Marinmuseum

Femfingerdockan. En av varvets märkligaste byggnader som byggdes under åren 1758-1856.

Bild: Fredrik Henrik af Chapman, Sveriges store skeppsbyggnadsförnyare, skildras här vid sitt arbetsbord omkring 1778. Med fartygsritningar i handen och Vasaorden på bröstet speglar porträttet hans avgörande roll i moderniseringen av örlogsvarvet i Karlskrona. Porträtt i olja av Lorens Pasch den yngre. Källa: Nationalmuseum Licens: Public Domain.

Ett montage på en av Chapmans ritningar från 1789 av skeppet Venus.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bakom beslutet låg dyrköpta lärdomar från det skånska kriget (1675–1679), där Sverige nästan förlorade Skåne och flottan led ett förödande nederlag vid Ölands södra udde. I samband med detta gick regalskeppet Kronan under, och över 800 man omkom.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med, historikern Olle Larsson, om varför Karlskrona grundades, varför platsen valdes och hur stadens unika historia formades av flottan och samtidens marinstrategi. Detta är ett betalt samarbete med Destination Karlskrona.

Det svenska riket var ett sjörike där vattenvägarna förenade stormaktens alla delar. Flottans uppgift var att skydda dessa förbindelser och möjliggöra snabb truppförflyttning. Därför blev en örlogsstad längre söderut inte bara önskvärd, utan absolut nödvändig.

Efter freden i Roskilde 1658 – då Danmark avträdde Skåne, Halland och Blekinge till Sverige – blev behovet av en stark närvaro i södra Östersjön uppenbart. Det Skånska kriget visade dessutom att Stockholms hamn låg för långt norrut, och flottan där var ofta oförmögen att rycka ut – fartygen frös fast om vintern och underhållet var bristfälligt.

Den 10 augusti 1680 kungör Karl XI stadsprivilegierna för Karlskrona – Sveriges första systematiskt planerade stad. Den byggdes främst för militära ändamål och utstrålade stormaktstidens storslagna ambitioner och var utformade efter barockens ideal—monumentalitet, symmetri och breda, raka gator. Stadens formgivning hämtade inspiration från andra stora europeiska anläggningar, bland annat Versailles och antikens Rom, samt örlogsstäder i England, Frankrike och Holland.

Här skulle flottan husera, men också en helt ny befolkning leva, handla och arbeta i nära samspel med kanoner, kaserner och skeppsvarv. För att snabbt få igång stadens liv tvingades borgare från Ronneby, Kristianopel och andra orter att flytta hit. Dessutom omplacerades 3 000 finländare – varav över 1 100 båtsmän med familjer – till Blekinge. Skeppstimmermän och hantverkare hämtades från Österbotten, Roslagen, Bohuslän och till och med från Skeppsholmen i Stockholm, som stod tom på både material och manskap. Under 1690-talet bodde omkring 4 000 personer i Karlskrona som skulle bli rikets tredje stad efter Stockholm och Riga.

På Trossö såg Karl XI och hans rådgivare chansen att skapa något helt nytt: en kombination av flottbas och barockstad, både strategiskt placerad och symbolisk för svensk dominans.

År 1683 utformades stadsplanen av Erik Dahlbergh, Hans Wachtmeister och Carl Magnus Stuart enligt barockens ideal: raka gator, stora torg och en tydlig uppdelning mellan civilt och militärt. Fästningar, broförbindelser till fastlandet och ett av Europas mest moderna skeppsvarv började ta form. För att locka handel erbjöd staten tullfrihet.

Musik Dido och Aeneas tredje akten av Henry Purcell, inspelad 1935 med dirigenten Clarence Raybould, sångarna Nancy Evans, Roy Henderson, Mary Hamlin, Mary Jarred, Gwen Catley, samt Boyd Neel String Orchester. Internet Archive, Public Domain.

Källor:

Ericson Wolke, Lars & Hammar, AnnaSara (2022). Sjömakt och sjöfolk: den svenska flottan under 500 år. Lund: Nordic Academic Press

Hillbom, Rune (1979). Karlskrona 300 år: en återblick i ord och bild. [D. 1] 1679-1862. Karlskrona: Abrahamson

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Särskilt viktig blev den svenska legationen i Tokyo, som tvingades hyra två extra byggnader för all personal som arbetade med skyddsmaktsärenden. På Hawaii arbetade den svenska konsuln under hård press efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor med alla skyddsärenden som rörde japanska medborgare. Sverige fungerade också som mellanhand när representanter för den japanska regeringen ville diskutera kapitulation inför USA.

Detta är det andra av två avsnitt om Sverige och Östasien under andra världskriget i podden Historia Nu, med programledaren Urban Lindstedt och historikern Ingemar Ottosson, författare till boken Sverige och andra världskriget i Östasien.

Svenska diplomater agerade som skyddsmakt för länder som inte längre kunde ha ambassader i Tokyo, såsom USA, Storbritannien och Nederländerna. Sverige övervakade krigsfångeläger, organiserade utbyten av civila och krigsfångar, och förmedlade diplomatiska meddelanden mellan fiendestater.

Stockholm blev under kriget en internationell smältdegel för diplomater, affärsmän – och spioner. Den japanska legationen i Stockholm spelade en nyckelroll i ett underrättelsenätverk som samlade information om den allierade krigsinsatsen, särskilt via kontakter i Tyskland, Finland och det neutrala Sverige.

Japanska diplomater och underrättelseofficerare opererade ofta under diplomatisk täckmantel, och kunde tack vare Sveriges neutrala hållning röra sig relativt fritt. Genom att utnyttja pressbevakning, kontakter i näringslivet och förtäckta möten med tyskar, lyckades de samla in viktig information om allt från truppförflyttningar till teknisk utveckling.

Samtidigt företrädde Sverige även Japans intressen i vissa västländer, om än i mer begränsad omfattning. En särskilt dramatisk episod inträffade under krigets slutskede i Tokyo, där Sveriges envoyé Widar Bagge, som haft nära kontakter med den japanska politiska eliten, via Bunshiro Suzuki – chefredaktör för dagstidningen Asahi Shimbun – fick reda på att delar av Japans maktapparat ansåg kriget vara förlorat och sökte fred. Genom Sverige försökte man upprätta kanaler till Washington och London för att undersöka möjligheten till ett fredsavtal där kejsarinstitutionen kunde bevaras.

Den svenska diplomatiska ledningen vidarebefordrade ett japanskt fredserbjudande till Storbritannien, som i sin tur kontaktade USA. Japan var då berett att överlämna alla erövrade territorier, inklusive Manchukuo. Men USA:s krav på villkorslös kapitulation (unconditional surrender) lämnade inget rum för kompromisser.

När Widar Bagge lämnade Tokyo den 13 april 1945 gick även det svenska fredsinitiativet i graven.

Bildtext: Sveriges ÖB, general Thörnell, tillsammans med Japans militärattaché i Stockholm, Makoto Onodera som under andra världskriget bedrevs underrättelsearbete i Stockholm.

Bilden är hämtad ur nyhetsarkivet hos Högskolan Kristianstad, licens: medieanvändning. Mynewsdesk

Musik: Japan Taiko av Boomer, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Medan bomberna föll över Nanjing i Kina och striderna rasade i Stilla havet, växte Sveriges legation i Tokyo till ett av landets mest betydelsefulla diplomatiska uppdrag. 

Sveriges främsta intressen i Östasien under 1930-talet var ekonomiska och diplomatiska. Export, import och handelsförbindelser – med produkter som järnmalm, trävaror, industrivaror ‒ var viktiga motiv. Och Sverige fortsatte att upprätthålla goda diplomatiska förbindelser med Japan under hela kriget.

Detta är det första av två avsnitt om Sverige och Östasien under andra världskriget i podden Historia Nu, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Ingemar Ottosson, aktuell med boken Sverige och andra världskriget i Östasien.

Trots att kriget mellan Japan och Kina hade pågått i flera år när andra världskriget bröt ut i Europa 1939, har det länge stått i skuggan av de europeiska och nordafrikanska krigsskådeplatserna. Detta trots att vissa forskare hävdar att andra världskriget i praktiken började redan 1931, med den så kallade Manchuriska krisen. Då iscensatte japanska officerare den så kallade Mukdenincidenten genom att spränga en del av järnvägen i Manchuriet och skylla på kinesiska trupper. Händelsen blev förevändningen för en snabb japansk ockupation av hela regionen, där man 1932 upprättade marionettstaten Manchukuo med den avsatte kejsaren Puyi som formell ledare.

När Nationernas Förbund, med stöd från bland annat Sverige, fördömde Japans agerande, svarade Japan med att lämna organisationen. Detta blottlade det internationella samfundets oförmåga att stoppa aggressionspolitik och markerade början på ett skifte i världspolitiken där stormakter agerade alltmer ensidigt.

Sex år senare, i juli 1937, utbröt strider vid Marco Polo-bron nära Peking efter en dispyt kring en försvunnen japansk soldat. Den inledande skottväxlingen mellan japanska och kinesiska trupper eskalerade snabbt och blev upptakten till det andra kinesisk-japanska kriget – en konflikt som skulle komma att bli en av 1900-talets mest förödande. Manchuriet blev därmed upptakten till Japans territoriella expansion, medan striderna vid Marco Polo-bron markerade övergången till ett öppet storkrig i Asien.

Sveriges neutrala status under kriget gav dess diplomater ett unikt handlingsutrymme i Östasien. Legationen i Tokyo tjänade inte bara som förbindelsepunkt mellan Sverige och Japan, utan också som ett diplomatiskt nav för andra länder som saknade representation i området. Svenska diplomater vidarebefordrade exempelvis post och förhandlade om fångutväxlingar mellan stridande länder, vilket gav Sverige ett viktigt, om än diskret, inflytande i regionen.

Bildtext: Japanska soldater ur 29:e regementet intar stridsställning vid Mukdens lilla västra port under Mukdenincidenten 1931 – en händelse som markerade början på Japans ockupation av Manchuriet. Källa: 勿忘历史：日本发动918事变东北沦丧(5) Fotograf: Okänd Licens: Public Domain.

Musik: Japan Taiko av Boomer, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De traditionella partierna förmådde inte hantera de hänsynslösa fascisterna, som utnyttjade både nationalism och våld för att nå makten. Skräcken för bolsjevikernas revolution i Ryssland gjorde fascismen till ett brett alternativ bland konservativa jordägare, pressade hantverkare, små butiksägare och delar av arbetarklassen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Eskil Fagerström, journalist och författare, aktuell med boken Fascismens födelse 1918–1926.

Fascistledaren Benito Mussolini var en skicklig maktspelare som satte makten före ideologin i det nyligen enade Italien. Han blev utesluten ur socialistpartiet efter sina kampanjer för att Italien skulle gå med i första världskriget. Därefter utnyttjade han besvikelsen över de uteblivna landvinsterna efter kriget, trots att Italien var en av segrarmakterna, samt rädslan för den bolsjevikiska revolutionen.

Veteraner från första världskriget kom att spela en framträdande roll inom fasciströrelsen. Den politiska teatern med marschen mot Rom 1922 blev avgörande för hur fascisterna kunde erövra regeringsmakten.

Bild: På PNF:s kongress i Neapel i oktober 1922. Till vänster De Bono, den unge Balbo, i mitten Mussolini i svart skjorta med armbindel, bakom De Vecchi och troligen Michele Bianchi. Till höger, med fez på huvudet, Aurelio Padovani.

Fotograf: Okänd. Public domain.

Musik: Anthem of The P.N.F. – Giovinezza

🎧 Lyssna också på: Italiens dramatiska enande

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Redan som kronprins läste Gustav III upplysningsfilosofer som Voltaire, Rousseau och Montesquieu. Som kung blev han en av de främsta upplysta despoterna – en härskare som förenade enväldig makt med reformer inspirerade av upplysningens ideal. Men han föredrog att läsa upplysningsfilosofer framför att träffa dem.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Hugo Nordland, aktuell med boken Överlevaren – En biografi om Gustav III (Historiska Media).

Upplysningen förknippas ofta med förnuft, vetenskap, tolerans och samhälleliga reformer. I Frankrike fick rörelsen kanske sitt tydligaste uttryck i Encyklopedien (1751), där tidens samlade kunskap gjordes tillgänglig för allmänheten.

Den svenska upplysningen utvecklades inte som en enhetlig rörelse utan antog upplysningsidéer inom vetenskap, litteratur och politik. Spridningen skedde genom vetenskapliga akademier, offentliga sällskap och tidningar, snarare än genom en samlad opinionsrörelse, och banade väg för reformer som ökad religions- och tryckfrihet samt tidig folklig folkbildning. Men vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr har ifrågasatt om Sverige alls hade en upplysning i egentlig mening, och menat att det snarare rörde sig om pragmatiska nyttoreformer än en intellektuell rörelse inspirerad av franska filosofer.

Samtidigt menar forskare som Marie-Christine Skuncke och Jakob Christensson att man mycket väl kan tala om en svensk upplysning – om än i en mer moderat, kristen och praktiskt orienterad form. Här symboliseras upplysningen snarare av sockenprästen som lärde bönder att vaccinera sina barn, lantmätaren som kartlade landet och provinsialläkaren som bidrog till folkets hälsa.

Mot denna bakgrund framstår Gustav III som en central gestalt i 1700-talets kulturhistoria. Hans politik speglade både upplysningens inflytande och det svenska samhällets särdrag. I Lovisa Ulrikas omfattande bibliotek på Drottningholm tillgodogjorde han sig europeisk filosofi – särskilt påverkades han av fysiokraten Mercier de La Rivière och dennes idé om en ”naturlig ordning”. Till sin mor skrev han entusiastiskt:

”Den är utomordentligt intressant och lägger fram nya och riktiga idéer, som tills nu har undgått till och med de mest upplysta politikers ögon.”

Efter statsvälvningen 1772 genomförde Gustav III reformer som speglade Beccarias idéer om en humanare straffrätt: tortyr som förhörsmetod avskaffades och dödsstraffet begränsades från 1779 till att gälla endast mord, dråp och barnamord. Barnamordsplakatet 1778 gav ogifta mödrar rätt att föda anonymt för att minska barnamorden.

Bildtext: Gustav III (i guldfärgad rock) tillsammans med sina bröder prins Fredrik Adolf och prins Karl, den senare sedermera kung Karl XIII. Gustav III framställs ofta som en upplyst despot – en monark som förenade enväldets makt med reformer präglade av upplysningstidens idéer. Konstnär: Alexander Roslin, Tre bröder. Licens: Public Domain.

Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under andra världskriget utvecklades en svensk underrättelsetjänst som lyckades knäcka tyskarnas krypterade telegraftrafik, känd som G‑trafiken, som gick över svenska telegrafledningar. Knäckandet av G‑trafiken är en bedrift i nivå med britternas arbete med Enigma‑krypteringen.

Samtidigt samarbetade tyskvänliga underrättelsemän med Gestapo och läckte information om norska motståndsmän och flyktingar.

I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell, historiker specialiserad på freds‑ och konfliktvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Agrell är författare till boken Sprickor i järnridån. Svensk underrättelsetjänst 1944–1992.

Historien om den svenska underrättelsetjänstens framväxt är berättelsen om hur ett litet land i ett geopolitiskt utsatt läge byggde upp en underrättelsetjänst som rymde både stora framgångar och dramatiska misslyckanden. Det fanns i praktiken ingen underrättelsetjänst värd namnet när andra världskriget bröt ut. Flera egensinniga chefer byggde upp verksamheten utan manualer – ibland blev den snarast en belastning för politiker, som hade mycket begränsad insyn.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För att befästa sin ställning och skapa den långvariga freden – Pax Romana – insåg Augustus att han behövde kontrollera mer än armén och senaten; han måste också forma romarnas värderingar, livsstil och kultur. Men han lyckades inte kontrollera sin egen dotter Julia.

I det sjätte och avslutande avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket samtalar Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Ett av de tydligaste uttrycken för detta var Augustus försök att kontrollera det privata livet – särskilt äktenskap, sexualitet och kvinnlig dygd. Genom lagar som Lex Iulia de maritandis ordinibus (18 f.Kr.) och Lex Iulia de adulteriis coercendis (17 f.Kr.) ville Augustus återupprätta så kallade romerska dygder. Gifta medborgare – särskilt från överklassen – förväntades föda fler barn och leva moraliskt. Ogifta kunde drabbas av ekonomiska straff, och äktenskapsbrott blev ett offentligt brott. Kvinnor hamnade i fokus för regleringen: lojalitet, trohet och moderskap framhölls som ideal. Ironiskt nog drabbades hans egen dotter Julia – landsförvisad år 2 f.Kr. för påstått omoraliskt leverne – vilket innebar ett officiellt bakslag för hans moralism.

Samtidigt kultiverade han en ny kulturell identitet genom att skydda och uppmuntra den latinska poesin – det som kom att kallas "det gyllene århundradet". Poeter som Horatius, Vergilius och, inledningsvis, Ovidius var nära kopplade till hans hov. Aeneiden av Vergilius blev ett epokgörande nationalepos som förenade myt, historia och Augustusrötter och kopplade honom till guden Venus genom Aeneas släktlinje. Ovidius, vars verk som Metamorfoser och Ars Amatoria klantades med kärlek och förförelse, förvisades till Svarta havets kust år 8 e.Kr. – i ett tydligt tecken på kulturens spänning under Augustus regim.

En av hans mest konkreta kvarlevor är byggnadsverk. Augustus återuppbyggde gamla tempel, lät uppföra nya offentliga byggnader och förskönade stadens infrastruktur – allt vitalt för att skapa ett värdigt Rom. I Res Gestae Divi Augusti sammanfattar han sin insats: “Jag tog över en stad av tegel och lämnade en av marmor.” Monument som Ara Pacis och Mars Ultors tempel på Forum Augustum manifesterade hans roll som fredsstiftare och Caesars arvtagare – och fyllde stadsrummet med arkitektonisk symbolik, arbetstillfällen och belöningar för lojalitet. Det nya Rom – mjukgatad i marmor – blev ett monument över hans makt.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio

Lyssna också på Slaget vid Teutoburgerskogen som befriade germanerna.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Caesar och Augustus lade de grunden till kejsardömet efter århundraden av republik. Octavianus, senare Augustus, inledde sin karriär med blod på sina händer. När regimen stabiliserats fick vi Pax Romana – cirka 200 år av fred där litteratur och konst blomstrade med poeter som Vergilius, Horatius och Ovidius.

I det femte avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket samtalar Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Flera av Caesars reformer var så framgångsrika att de överlevde hans död och sattes i system under kejsartiden. Ett tydligt exempel är den Julianska kalendern, infördes 45 f.Kr. och baserades på solåret med 365 dagar och skottdag vart fjärde år. Den ersatte den tidigare månbaserade kalendern och användes i över 1 600 år – kalendern vi använder idag har sin grund här, och juli är uppkallad efter honom.

En annan viktig princip var en utvidgning av medborgarskapet till provinser som Gallien och Spanien, särskilt för dem som tjänat militären. Denna inkluderande strategi banade väg för en enhetlig identitet i riket, och nådde sin kulmen i Caracallas edikt år 212 e.Kr., som gav fullt medborgarskap till alla fria män i imperiet.

Augustus, född Gaius Octavius och adopterad av Caesar, fullbordade övergången från republik till kejsardöme. Efter Actium‑segern 31 f.Kr. och att ha antagit titeln Augustus år 27 f.Kr., behöll han republiken som sken men styrde i praktiken enväldigt. Han erhöll imperium maius (överhög befälsrätt) och tribunicia potestas (rätt att sammankalla folkförsamlingen och lägga in veto), samt införde regelbundna folkräkningar.

Augustus organiserade ett professionellt ämbetsmannasystem med kompetenta guvernörer, reformerade skattesystemet och stabiliserade myntet. Augustus byggde ett rikstäckande vägnät och postsystem, vilket förbättrade kommunikation och handel.

Militärt omorganiserade han armén: legionerna minskades till 28, soldater fick fast tjänstgöringstid och pension. Han skapade pretoriangardet och använde klientstater som buffertzoner, vilket minskade behovet av militärt ständigt närvarande styrka.

Augustus genomförde också sociala och religiösa reformer för att återuppliva romerska dygder: morallagar som gynnade äktenskap och barnafödande hos överklassen, återställde tempel, högtider och stärkte kejsarkulten – kejsaren hyllades som nästan gudomlig.

Hans storslagna stadsförnyelse illustreras av uttrycket “Jag fann en stad av tegel – lämnade den i marmor.” Forum, tempel och monument byggdes rikstäckande. Dessutom inrättade han brandkår och polis (vigiles) i Rom.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio

Lyssna också på Kleopatra VII – maktspelerskan.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Både Caesar och Cicero ville rikets storhet, men de hade helt olika visioner. Cicero ville rädda republiken genom lagen och vältaligheten, medan Caesar ville omforma den via personlig makt och folkligt stöd. Deras drama formade hela Roms framtid.

Detta är fjärde av sex avsnitt i podden Historia Nu:s serie om Romarriket, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med professor Ida Östenberg professor i antikhistoria vid Göteborgs universitet.

Marcus Tullius Cicero, född 106 f.Kr. i Arpinum, föddes i enkla förhållanden men nådde senaten genom sin retorik och övertygelsen att rättsstaten var central för republiken. Julius Caesar, född sex år efter Cicero i en patricierfamilj utan större inflytande, steg via militära segrar, allianser i det första triumviratet och folkligt stöd till medborgarens absoluta topp.

Deras väg korsades med både samarbete och konflikt. Cicero beundrade Caesars intellekt men fruktade hans maktambitioner. Caesar såg Ciceros inflytande över opinionen och närmade sig honom mer taktiskt än ideologiskt. Under inbördeskriget försökte Caesar vinna Cicero som allierad, men Cicero valde lojalt republikens institutioner och stödde Pompejus.

Cicero stod för mos maiorum – de förfädersbundna traditionerna och en maktbalans kontrollerad av senaten. Caesar använde populistiska medel – direkt folkstöd och arméstyrka – för att kringgå senaten, vilket ledde till att han samlade diktatorisk makt. Efter att ha besegrat Pompejus blev Caesar diktator på livstid 44 f.Kr., och Cicero förlorade gradvis sitt politiska inflytande. Han höll sina berömda Philippicae-tal mot Marcus Antonius, men det var redan för sent: republiken var döende.

Cicero mördades brutalt 43 f.Kr. på order av Antonius, medan Caesar tidigare fallit offer för en mordkomplott i senaten. Deras död symboliserade republikens slut. Kort därefter inleddes kejsartiden under Augustus – Caesars adoptivson – och republikens ideal blev historia.

Även om de stod på motsatta sidor av historiens vind, har både Caesar och Cicero lämnat ett bestående avtryck. Caesar blev urbilden för den starke ledaren. Cicero inspirerade generationer av jurister och filosofer – särskilt under renässansen och upplysningen – och är en ständig påminnelse om balansen mellan frihet och makt.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio.

Lyssna också på Mordet på Julius Caesar den 15 mars 44 f.v.t

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gaius Marius och Lucius Cornelius Sulla utlöste genom sin personliga rivalitet och maktkamp det första romerska inbördeskriget – en konflikt som bidrog till republikens erosion och banade väg för ett diktatoriskt styre, med brutala utrensningar som följd.

I det tredje avsnittet av podden Historia Nu:s serie om Romarriket samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Marius och Sulla representerade två diametralt olika politiska världar. Marius, mannen från Arpinum, reformerade armén så att även egendomslösa kunde värvas. Det försköt lojaliteten från staten till den enskilda generalen. Sulla, aristokratins man, gick brutalt till väga – han marscherade mot Rom och införde proskriptioner som rensade ut politiska motståndare.

Gaius Marius gjorde sig först känd genom segrar över de germanska stammarna kimbrer och teutoner i slutet av 100-talet f.Kr. Genom att öppna armén för egendomslösa skapade han legioner lojala mot honom personligen – inte mot senaten. Han fick folkets stöd (populares) och valdes till konsul hela sju gånger – en unik bedrift.

Lucius Cornelius Sulla, från den patriciska aristokratin, representerade optimaterna. När han som konsul år 88 f.Kr. fick överbefälet i öst mot kung Mithridates VI, drogs detta tillbaka genom senaten efter påtryckningar från Marius. Sulla svarade med att marschera mot Rom – något tidigare otänkbart – och tvingade Marius i exil. Det markerade inbördeskrigets början.

Efter Sullas östresa återvände Marius tillsammans med Cinna, tog kontroll över Rom och inledde blodiga utrensningar. Marius dog kort därefter, 86 f.Kr., men Cinna fortsatte styret. När Sulla återvände 83 f.Kr. med sina veteraner utkämpades flera avgörande slag, bland annat vid Sacriportus och Collineporten (82 f.Kr.), där Marius den yngre besegrades och tog sitt liv.

Som ensam makthavare utropade sig Sulla till diktator. Hans regim präglades av proskriptioner – offentliga listor över personer dömda till döden eller fredlöshet. Tusentals mördades och senaten rensades. Sulla återgav aristokratin makten och inskränkte folktribunernas inflytande. Även om han senare abdikerade hade han förändrat Roms politiska landskap för alltid.

Under republikens förfall spelade slaveriet en central roll. Miljontals slavar – fångade i krig, födda i fångenskap eller sålda i desperation – bar upp det romerska samhället. Samtidigt som Marius, Sulla och senare Caesar kämpade om makten, vilade hela imperiets ekonomi på omfattande tvångsarbete.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Lyssna också på Kvinnorna i Rom som utmanade makten.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I eftervärlden har bröderna Gracchus beskrivits både som modiga reformatorer och farliga agitatorer. Oavsett tolkning blev deras reformförsök en vändpunkt i Roms historia. De inledde ett århundrade av våld och inbördeskrig.

Detta är det andra avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket, där programledare Urban Lindstedt samtalar med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Tiberius (ca 163–133 f.Kr.) och Gaius (ca 154–121 f.Kr.) Gracchus föddes i en familj med både politisk makt och moralisk prestige. Deras mor, Cornelia Africana, dotter till den legendariske fältherren Scipio Africanus, fostrade dem i klassiska dygder, bildning och republikansk idealism. Hon blev under sin livstid en symbol för kvinnlig dygd och inflytande i Rom.

När Tiberius valdes till folktribun 133 f.Kr. var republiken i kris. Det fria bondeståndet hade utarmats och ersatts av latifundier – stora gods ägda av aristokrater och brukade av slavar. Tiberius föreslog en reform som begränsade den offentliga jord (ager publicus) en individ fick bruka till 500 jugera (≈125 ha), med överskottet fördelat till jordlösa medborgare.

Syftet var att återställa den självförsörjande bonden och stärka arméns rekryteringsbas. Reformen hotade dock den mäktiga jordägande eliten. När Tiberius försökte bli omvald, i strid med politisk sedvana, svarade senaten med våld. Under upplopp på Capitoleum dödades han och hundratals anhängare.

Tio år senare, 122 f.Kr., valdes Gaius till folktribun och lanserade ett ännu mer ambitiöst reformprogram. Han återupplivade jordreformerna, grundade kolonier och införde subventionerat spannmål till Roms fattiga. Han minskade senatens makt över rättsväsendet och föreslog medborgarrätt för Roms italienska bundsförvanter – ett särskilt kontroversiellt förslag.

År 121 f.Kr. kulminerade motståndet i blodiga upplopp på Aventinen. Gaius tog sitt liv för att undvika fångenskap.

Omslag: Montage med bröderna Tiberius och Gaius Gracchus som var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio.

Lyssna också på Kvinnorna i Rom som utmanade makten.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Romarrikets ursprung vilar på legenderna om tvillingarna Romulus och Remus och även hjälten Aeneas från Troja. Dessa myter visar vilka ideal Romarriket byggdes på.

Detta är det första av sex avsnitt om Romarriket i podden Historia Nu. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Arkeologiska fynd visar att bosättningar fanns på Palatinen och Roms andra kullar redan under 800-talet f.Kr. Utgrävningar visar ett samhälle i förändring, påverkat av grannar som etruskerna, och med en växande ambition att härska över mer än bara sina egna sju kullar.

Den viktigaste faktorn bakom Roms expansion under antiken var dess militära styrka och organisatoriska skicklighet. Genom ett disciplinerat och flexibelt armésystem, strategisk utplacering av kolonier samt effektiv integration av erövrade folk som medborgare eller allierade, kunde Rom snabbt utvidga sitt herravälde.

Det geografiska läget vid Tibern möjliggjorde handel och kommunikation, vilket skapade resurser och strategiska fördelar. Handelsvägar och ekonomiska incitament ledde till välstånd och möjliggjorde import av livsmedel och råvaror – avgörande för att försörja den växande befolkningen och försörja armén. Politisk stabilitet och ett fungerande rättssystem, som de tolv tavlornas lag, bidrog till ordning i ett snabbt växande rike.

Roms järnåldersbyar växte gradvis samman. På 600-talet f.Kr. dränerades myrmarkerna mellan kullarna med hjälp av Cloaca Maxima, och Forum Romanum började ta form som stadens centrum.

Rom utvecklades från ett kungadöme – där sju legendariska kungar regerade till en republik från år 509 f.Kr. Republiken kom att expandera till ett imperium som kom att dominera hela Medelhavsområdet och stora delar av Europa.

Under denna tid utövade etruskerna stort inflytande på Rom. Ett tekniskt och konstnärligt lyft märks i övergången från enkla hyddor till tegel- och stenbyggnader, och från lokala kulter till monumentala tempel. Etruskisk stadsplanering, religiösa ritualer och symboler som fasces införlivades i den romerska kulturen.

Etruskerna hade ett utvecklat skriftspråk, avancerad teknik och ett rikt religiöst system som påverkade romarna. Gudavärlden förändrades: den tidigare enkla italiska tron ersattes gradvis av en mer antropomorf och hellenistiskt influerad pantheon. Triaden Jupiter, Juno och Minerva blev symboler för romersk makt och ordning.

Omslag: Montage med bröderna Tiberius och Gaius Gracchus som var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio.

Lyssna också på Latin – språket som formade Europa.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mellan 1945 och 1965 växte ett system fram – ett socialt trygghetssystem, bostadsförsörjning och jämställdhet byggdes steg för steg – finansierat genom ett successivt ökande skattetryck. Utvecklingen präglades av kompromisser mellan staten, arbetsmarknadens parter och folkrörelserna.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Urban Lundberg, verksam vid Högskolan Dalarna, aktuell med boken Efterkrigstider.

Redan innan kriget var slut presenterade Socialdemokraterna sitt efterkrigsprogram från 1944 – 27 punkter för framtidens samhälle: full sysselsättning, pensioner, bostäder åt alla och en stark offentlig sektor. Planhushållningskommissionen, under ledning av nationalekonomen Gunnar Myrdal, följde upp med förslag om produktionsstyrning och sociala investeringar.

Men den förväntade lågkonjunkturen uteblev. I stället kom en kraftig tillväxt, vilket möjliggjorde reformerna. Skattereformen 1947 höjde marginalskatterna för höginkomsttagare, sänkte dem för låginkomsttagare och lade grunden för bostadsbidrag och välfärdssystem.

Det som började som arbetarrörelsens socialpolitiska reformförslag växte till ett nytt samhällskontrakt, där staten tog ansvar för medborgarna från vaggan till graven. Med stöd från fackföreningsrörelsen, en växande skattebas och en pragmatisk neutralitetspolitik lades grunden till det vi i dag kallar den svenska välfärdsmodellen.

Den svenska välfärdsstaten var inget resultat av revolution – utan av kompromisser. Mellan ideal och verklighet, säkerhetspolitik och social rättvisa, stat och arbetsmarknad. Det var denna balans som gjorde det möjligt att forma en av världens mest omfattande välfärdsmodeller.

Sverige skapade sin efterkrigstidens välfärdsstat genom ett nära samspel mellan socialdemokratisk vision, stark facklig samordning och neutralitetspolitiks anpassning till kalla kriget. Modellen blev en kompromiss mellan realpolitik och social rättvisa, med höga skatter, generella trygghetssystem och statliga bostadsprogram. Under högkonjunkturens tryck växte ett välfärdssamhälle fram som överlevde både politiska stormar och internationella kriser.

Genomgripande reformer 1945–1965

  • Allmän sjukförsäkring och barnbidrag (1948)

  • Förbättrade pensioner

  • Stöd till bostadsbyggande (1947) – ett förspel till Miljonprogrammet

  • Arbetarskyddslag (1949), tre veckors semester (1951), fria skolmåltider (1955)

  • Solidarisk lönepolitik och lagstadgad likalön (1965)

Bildtext: En kvinna med barnvagn utanför Konsum Snabbköp – ett tidstypiskt motiv från efterkrigstiden då den svenska välfärdsstaten växte fram och konsumtionsmönstren förändrades. Tillgången till snabbköp och modern handel blev en symbol för folkhemmets ökade levnadsstandard och den nya vardagen för familjer. Fotograf: Karl Heinz Hernried

Källa: Nordiska museet, identifikationsnummer NMA.0030041 Licens: CC BY-NC-ND (Erkännande–IckeKommersiell–IngaBearbetningar)

Musik: Scat Time Lounge av Yagull Music, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hedvig Eleonora från furstendömet Holstein-Gottorp giftes bort med Karl X som artonåring, men det harmoniska äktenskapet blev kort då kungen dog efter bara fem år. Som gift med Karl X, mor åt Karl XI samt farmor åt Karl XII arbetade hon för ett starkt kungahus under stormaktstiden. Sent i livet skulle hon för döva öron vädja till Karl XII att sluta fred med sina fiender.

I denna repris av podden Historia Nu samtar programledaren Urban Lindstedt med Eva Helena Ulvros, professor emerita i historia vid Lunds universitet. Hon är aktuell med biografin Hedvig Eleonora och hennes tid.

Hedvig Eleonora föddes 1636 på slottet Gottorp som dotter till hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp och Maria Elisabeth av Sachsen. Hennes äktenskap med Karl X var rent politiskt som de flesta kungliga äktenskap vid denna tid. Hennes make Karl X Gustav dog redan i februari 1660. Ett dygn före sin död dikterade han sitt testamente för att trygga sin ”kära makas”, sin sons och sitt rikes framtid. Den döende kungen överlämnade riket till sin unga maka och en förmyndarregering.


Hedvig Eleonora har setts som svag i förmyndarregeringen för Karl XI, men hon hade en tydlig linje i utrikespolitiken där hon gärna främjade Hollstein-Gottorps intressen. Drottningen accepterade den makt som riksrådet erbjöd henne, men den unga Hedvig Eleonora hade svårt att hävda kungamaktens ställning gentemot aristokratin. Hon tog ganska ringa del i förmyndarstyret, och då Karl XI senare anklagade förmyndarstyrelsen för försummelse kom han att helt frikalla sin mor från ansvar. Förmyndarregeringen varade till 1672, då Karl XI blev myndig.


Hedvig Eleonoras praktfulla hov och intresse för kultur satte ett stort avtryck i landet. Änkedrottningens Drottningholm var under flera decennier i slutet av 1600-talet landets största slottsbygge. Slottbyggandet var för Hedvig Eleonora ett sätt att markera sin ställning gentemot den svenska adeln och samtida europeiska furstar.  Drottningen ägnade sig gärna åt balett- och teaterföreställningar på slottet, som under hela hennes livstid var rikets kulturcentrum

Den gamla änkedrottningen blev förmyndare för Karl XII och fyra år senare, 1697, åter medlem i en förmyndarregering. Nu var Hedvig Eleonora en erfaren kvinna som inte tyngdes av sina 61 år, och hon var aktiv i utrikespolitiken mot Danmark till förmån för Holstein-Gottorp. Hennes kontakter till det gamla hemlandet tilltog ytterligare när hennes sondotter Hedvig Sofia gifte sig med sin kusin hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp.


Bild: Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp porträtterad av David von Krafft. Nationalmuseet, Wikipedia, Public Domain. (beskuren)

Musik: Henry Purcell (1659-1695) – In Nomine à7, Z.747 for Treble, Tenor & Bass Viols, Phillipwserna, CC BY-SA 4.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0>, via Wikimedia Commons.

Lyssna också på Gråkappan Karl XI – klämd mellan far och son.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rörelsen kombinerade europeiska idéer om folkstyre med en djup kulturell och historisk identitet och lockade både sekulära judar, som sökte trygghet, och religiösa, som såg det som profetisk uppfyllelse. Sionismen bortsåg dock från att kristna och muslimska araber sedan länge bodde i det historiska Israel.

I ett avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Göran Rosenberg om sionismens idéhistoriska rötter, legitimitetskamp och vägen till staten Israel 1948. Rosenberg är författare till Det förlorade landet – Israel, en personlig historia.

År 1896 publicerade den wienbaserade journalisten Theodor Herzl pamfletten Der Judenstaat ("Den judiska staten")  där han föreslog ett judiskt hemland som en politisk nödvändighet, född ur Europas antisemitism. Detta ledde till Baselprogrammet och bildandet av Sionistiska organisationen vid första sionistkongressen 1897.

Tidigare hade aliyah-idén vuxit fram genom tänkare som Zvi Hirsch Kalischer och Moses Hess, vilka betonade judars egeninsats för nationell upprättelse snarare än gudomlig frälsning. Rörelser som Ḥovevei Ẓiyyon stödde framväxten av judiska bosättningar i Palestina mellan 1870 och 1897, ofta med hjälp av filantroper såsom Rothschilds.

Utvandring skedde i vågor, i takt med antisemitismens svängningar. Stora pogromer i Ryssland väckte den första emigrationsvågen. Under första aliyah (1882–1903) anlände cirka 65 000 judar, främst från Östeuropa, och grundade jordbrukssamhällen som Rishon LeZion och Zikhron Ya’akov. Andra aliyah (1904–1914) präglades av socialistiska pionjärer som betonade hebreiskt arbete och kibbutzrörelsen.

År 1917 utfärdade Storbritannien Balfourdeklarationen, som stödde upprättandet av ett judiskt nationellt hem i Palestina. Under det brittiska mandatet (1920–1948) ökade invandringen, men arabiskt motstånd växte, vilket ledde till Peelkommissionens delningsförslag 1937 om arabisk och judisk stat.

Efter Förintelsen intensifierades kravet på en judisk stat. FN:s delningsplan 1947 (resolution 181) banade väg för utropandet av staten Israel den 14 maj 1948 av David Ben‑Gurion. Detta följdes av arab‑israeliska kriget och den massflykt eller fördrivning av palestinier som kallas Nakba.

Efter statsbildningen omvandlades sionismens roll — från nationellt skapande till konsolidering och statens säkerhet. Det blev allt svårare att förena demokratiska ideal med ambitionen att vara en judisk stat. Efter sexdagarskriget 1967 blev Israel ockupationsmakt; sionismen radikaliserades genom offensiv bosättarpolitik, palestinier tvingades leva under rättslöshet och arabisk mark konfiskerades.

Bild: Judiska flyktingar anländer till Haifa, Wikipedia, Public domain

Musik: Klezmer Inspired Dance av The Turquoise Moon, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Både de amerikanska och sovjetiska rymdprogrammen tog avstamp i Nazitysklands utveckling av robotar under andra världskriget. Och trots att bägge rymdprogrammen presenterades som civila fanns det i allra högsta grad militära bevekelsegrunder.

I denna repris av av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Björn Lundberg om kampen om rymden. Björn Lundberg är aktuell med boken Kampen om rymden.

När världen förundrades över Sovjetunionens uppskjutning av världens första satellit Sputnik 1 i omloppsbana runt jorden den 4 oktober var amerikanarna i chock över att det kommunistiska Sovjetunionen hann före ute i rymden. Sputnik 1 är startpunkten på en rymdkapplöpning som nådde sitt klimax med den amerikanska månlandningen den 20 juli 1969 med Apollo-programmet.

Efter Sputnik chockade Sovjet USA igen genom kosmonauten Gagarins första rymdflygning den 12 april 1961 i omloppsbana runt jorden. Efter det bestämde amerikanarna att de skulle sätta ett mål så utmanande och krävande att Sovjetunionen inte skulle hänga med. Den 25 maj förklarade den nytillträdde presidenten John F Kennedy att USA innan 1960-talets slut skulle sätta en man på månen och få honom hem igen.

Lyssna också på Berlinmuren – kalla krigets främsta symbol.

Bild:Apollo 17-uppdrag, 12 december 1972. Astronaut Eugene A. Cernan gör en kort resa med Lunar Roving Vehicle (LRV) under den tidiga delen av den första Apollo 17 NASA, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Space Exploration Future Technology Cinematic Filmscore av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblocks Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När andra svenska helgon var kungar, biskopar eller adelskvinnor, blev bondsonen Botvid folkets egna helgon. Kungar och stormän skulle dra nytta av den tidiga kyrkan i sin strävan efter makt. Också helgonkulten var viktigt för att stärka kungamakten och lokala stormän.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren och dokumentärfilmaren Maja Hagerman om Botvid, som föddes i Södermanland för nästan tusen år sedan. Hon är aktuell med boken Botvid – Den första svensken.

Botvid var den första svensken utanför kungamakten och biskopsämbetet som trädde fram som individ i historiska källor. Botvid blev ett viktigt helgon i det katolska Sverige.

Botvids historia är Sveriges äldsta bevarade helgonlegend, spridd under 1100- och 1200-talen. Legenden användes för att symbolisera Sveriges kristna enande som kungarike och spreds under ärkebiskopen Stefan (från 1164). Botvid – ett "folkets helgon" snarare än ett kungligt – firades den 28 juli över hela landet.

Kristnandet av Sverige var en förutsättning för att landskapen Uppland, Sörmland, Östergötland och Västergötland skulle kunna enas under en kungamakt, enligt europeisk modell. I detta skede spelade helgonkulten en viktig roll.

Botvid föddes omkring år 1090 som hedning på gården Hammarby i norra Södermanland, i nuvarande Botkyrka. Hans föräldrar, Sven och Bänkfrida, tillhörde den lokala bondeeliten.

Som ung reste Botvid till England, där han döptes av en präst. Väl hemma i Sverige blev han missionär i Södermanland och Västmanland, tillsammans med Sankt Eskil och David av Munktorp. En berömd legend berättar om ett mirakulöst fiskafänge i Bornsjön – Botvids böner fyllde båtarna med fisk när andra fiskare gick lottlösa.

Enligt traditionen mördades Botvid omkring år 1120 på ön Rågö av en träl som han själv hade frigjort och undervisat. På platsen där mordet skedde ska en källa ha uppstått – Sankt Botvids källa vid Bornsjön.

Efter en första begravning i Salems kyrka lät hans bror Björn bygga en kyrka på gården Hammarby. År 1129 fördes Botvids reliker i procession till Botkyrka kyrka – där ytterligare en källa sägs ha uppstått. Orten fick därmed namnet Botkyrka – ”Botvids kyrka”. Hans grav blev en plats för mirakler och vallfärder. Under 1200-talet tillkom Botvidsofficiet – liturgin och sångerna till hans ära. I kyrkor avbildas han ofta med fisk och yxa.

Idag lever hans minne kvar i Botkyrka kyrka, i ortnamn, kommunvapnet och i konst. Under 2000-talet har gregorianska sånger från 1200-talet, tillägnade Botvid, framförts på nytt – bevarade fragment finns i Riksarkivet. Han är ett av få svenska helgon vars medeltida musik vi fortfarande kan höra.

Bild: St Botvid i altarskåpet i Salems kyrka från 1400-talet. Tillskrivet Hermann Rohde.

Riksantikvarieämbetet. Public Domain.

Musik: O beate Botvide framförd av musikhistoriker Karin Lagergren ur en handskrift från 1200-talet.

Lyssna också på Sankta Elin av Skövde – vendettan som blev en helgonkult.

Rättelse: I podden sägs att Botkyrka kyrka invigdes år 1174 men är år 1176.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Industristaden Tammerfors var ett viktigt fäste för den röda sidan. Slaget om Tammerfors blev blodigt med strider från hus till hus. När slaget var över låg 2 000 röda döda och omkring 2 000 sårade och hos de vita räknade man 700 döda och 2 000 sårade.

I denna nymixade repris besöker programledaren Urban Lindstedt och professor Martin Hårdstedt Tammerfors för att fördjupa sig i slaget om Tammerfors under finska inbördeskriget 1918 där det fortfarande går att hitta kulhål i gravstenar.

I slutstriderna sattes den oerfarna svenska frivilligbrigaden om 350 man in. Tillsammans med nyrekryterade jägarregementen med finska rekryter från de norra delarna av Finland anföll brigaden den 28 mars på skärtorsdagen Tammerfors utkanter österifrån. Anfallet körde nästan omgående fast och förlusterna ökade.

Efter återhämtning och ytterligare anfall med nya förluster kunde de vita slutligen ta emot de rödas kapitulation den 6 april. Efterräkningen blev hård. Summariska avrättningar och övergrepp följde i erövringens spår. De vita rensade ut det sista desperata motståndet bland de röda i Tammerfors, arkebuserade hundratals röda och tog närmare 11 000 fångar. När de vita begravdes i hjältegravar lades de röda i omärkta massgravar

Bild: Röda gardets kulspruteställning i Tammerfors Keskustor 1918, Wikipedia, Public Domain

Musik: Ojos Negros "(tango) de Vicente Greco från 1918, Youtube, Public Domain

Lyssna också på Dödslägren efter finska inbördeskriget.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fursten skrev han efter att han fallit i onåd i ett försök att åter hamna i politikens centrum. Machiavellis idéer om makt, politik och människans natur i en tid när furstemakten stärktes kom att prägla det moderna politiska tänkandet mer än någon annan under renässansen. Hans mest kända verk Fursten väcker fortfarande debatt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Verner Egerland professor i italienska vid Lunds universitet.

Machiavelli var djupt förankrad i det florentinska samhället. Han rörde sig i maktens korridorer men föll själv offer för dess skoningslösa logik när han förlorade sitt ämbete och utsattes för tortyr efter Medici-familjens återkomst till makten. I exil skrev han sitt mest berömda verk – en handbok för makthavare som inte sökte idealen utan verkligheten, sådan den faktiskt var. Ett nytt sätt att tänka inom den politiska idéhistorien.

Machiavelli har genom århundradena både demoniserats som cyniker och hyllats som klarögd realist. Hans namn har till och med gett upphov till termen ”machiavellisk”, som ofta betecknar manipulativt och hänsynslöst agerande. Men den verklige Machiavelli var mer komplex än så. Han försvarade republiken, drömde om ett enat Italien och var djupt intresserad av medborgardygder.

Machiavellis betydelse ligger i att han bröt med medeltida föreställningar om gudomlig ordning och moralisk styrning och i stället lade grunden till en modern, sekulär politisk vetenskap. Han tvingade oss att se maktens verkliga natur – inte som vi vill att den ska vara, utan som den är.

Machiavelli föddes 1469 i Florens, en av renässansens mest lysande städer, präglad av konstnärlig kreativitet men också av politiska maktkamper. Staden hade varit ett republikanskt ideal under 1400-talet men styrdes till stor del av den mäktiga Medici-familjen.

År 1498, efter att dominikanermunken Savonarola störtats och avrättats, fick Machiavelli en nyckelroll i republiken som ansvarig för utrikesrelationer och militära frågor. Under de följande fjorton åren reste han vida omkring, träffade påvar, kungar och krigsledare och observerade noggrant hur makten fungerade i praktiken. Hans diplomatiska rapporter visar på en skarp analysförmåga och en realistisk syn på politikens spelregler.

Bild: Montage av porträtt av Niccolò Machiavelli, målat av Santi di Tito omkring år 1500. Wikipedia. Public Domain. Samt Vy över Florens av Hartmann Schedel, publicerad 1493. Denna illustration, skapad som en del av Nürnbergerkrönikan, återger Florens som en blomstrande renässansstad med murar, torn och kupoler. Verket vittnar om samtidens fascination för stadsvyer och topografisk avbildning. Illustration: Bas van Hout (eget arbete).

Musik: Verket Monteverdi – Combattimento – Battle music.ogg är tillgängligt under licensen Creative Commons Attribution 2.5 Generic (CC BY 2.5). Källa: Wikimedia Commons – Monteverdi – Combattimento – Battle music.ogg

Lyssna också på Italiens dramatiska enande.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stora pogromer i Ryssland i slutet på 1800-talet ökade den judiska invandringen till det ottomanska Palestina. En invandring som på 1930-talet ledde till väpnade arabiska uppror i det då brittiska mandatet Palestina. I slutändan var det var en kamp om land mellan judiska sionister och arabiska nationalister som araberna förlorade.

I den nymixade reprisen av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingmar Karlsson är författare och tidigare diplomat som skrivit flera böcker om Mellersta Östern. Han är aktuell med boken Folket som inte fick finnas. Palestinierna historia.

Israel-Palestina-konflikten har pågått ända sedan den brittiska regeringen lovade ett judiskt hemland i Palestina 1917, utan några större hänsyn till den existerande befolkningen i området.

Den palestinska nationalismen väcktes till liv redan under den ottomanska perioden, av den stora judiska invandringen som tog fart i slutet på 1800-talet. Storbritannien kontrollerade Palestina militärt från år 1917 och som mandatmakt åren 1922–48. När britterna gav upp sitt mandat i Palestina efter andra världskriget kunde sionisterna genom diplomatiskt och politiskt arbete säkra FN:s generalförsamlings resolution 1947 om en judisk stat i Palestina.

Sionismens främsta mål var uppfyllt när Israel utropades 14 maj 1948. I kriget som följde efter staten Israels utropande år 1948 fördrevs 700 000 araber efter en noga planerad plan och efter att Israel ockuperade Västbanken 1967 har folkrätten åsidosatts med en extensiv judisk bosättning på ockuperad mark.

I dagens Israel har invånarna har olika rättigheter och skyldigheter beroende på sin etniska och religiösa bakgrund. Landets judiska befolkning är medborgare i en demokrati, araberna i Israel får delta i allmänna val men har inte samma rättigheter som judar, bosättarna på Västbanken har alla rättigheter men inga skyldigheter och slutligen utsätts palestinierna i de ockuperade områdena dagligen för övergrepp och lever i en rättslös och apartheidliknande tillvaro.

Bild: Al-Naqba en palestinsk man 1948 i flyktinglägret Jaramana i Damaskus i Syrien. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Roten till inbördeskriget i Syrien – den koloniala efterbörden.

Musik: Arabic Instrumental av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En kraftfull, statligt stödd mjölkpropaganda som påverkade allt från skolbespisningar till mejeributikernas utbud förändrade vår relation till mjölken. Bakom denna framgångsrika kampanj låg en föreställning om mjölken som något unikt svenskt – en oskuldsfull och naturlig dryck som kunde bidra till att bygga ett starkare folk. På 1950-talet drack svensken i snitt 220 liter mjölk om året.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Håkan Jönsson, etnolog och författare till boken Mjölk – en kulturanalys av mejeridiskens nya ekonomi.

Mjölken kom att bära moderna värden som hygien, rationalitet och framsteg, samtidigt som den förknippades med barndom, nation och trygghet. Men detta var ingen slump. Genom ett samspel mellan industri, politik och medicinsk expertis lyckades mejerinäringen positionera mjölken som något mer än bara föda – den blev en ideologisk dryck.

Ända in på 1900-talet betraktades färsk mjölk med viss misstänksamhet – som något omoraliskt och slösaktigt i ett bondesamhälle där grädde och smör var mer värdefulla. Först med industrialiseringens framsteg, såsom pastörisering och urban distribution, började färsk mjölk säljas i större skala till stadsbor. När den medicinska forskningen samtidigt började lyfta fram mjölkens innehåll av vitaminer, mineraler och protein, blev drycken en naturlig bundsförvant i kampen mot undernäring – särskilt bland barn och arbetarklass.

En avgörande aktör i denna utveckling var Föreningen Mjölkpropagandan, grundad 1923. Föreningen bedrev omfattande informations- och reklamverksamhet i form av broschyrer, filmer, skollektioner, mjölkveckor och inte minst de populära mjölkbarerna. På Stockholmsutställningen 1930 lanserades mjölkbarerna som en del av en ny funktionalistisk och modern livsstil. Mjölken blev där en symbol för det rationella samhället – homogeniserad, standardiserad och förpackad i fyrkantiga kartonger.

Mjölkens symbolik användes också i formandet av en svensk identitet. Den ansågs vara ursvensk, till skillnad från kontinentala drycker som vin eller kaffe. Reklam och undervisning genomsyrades av budskap om mjölkens naturlighet och dess koppling till ett sunt nordiskt ideal. Den var en dryck som kunde ena både högern och vänstern: för bonderörelsen var den en ekonomisk livlina, för socialdemokratin ett redskap för att förbättra folkhälsan.

Mjölkens politiska laddning fick också mer problematiska uttryck. Under 1930-talet användes den i rasideologiska sammanhang för att illustrera skillnader mellan det "rena" nordiska och det "exotiska" andra. Ett känt exempel är en barnteckning från 1934 där en vit flicka dricker mjölk medan en svart pojke dricker kaffe – med budskapet att den svenska flickan gör det rätta valet.

Bild: Mjölkbar vid Svandammen i Uppsala under firandet av Barnens dag år 1934. Barn och vuxna samlade i ett somrigt utomhusmiljö, arrangerat av Barnens Dags Riksförbund. Fotografi av Paul Sandberg. Digitalt Museum. Identifikationsnummer: PS05839. Licens: Public Domain).

Musik: Kaffe utan grädde är en sång av Gösta Jonsson utgiven av Mjölkcentralen på 78-varvare 1938. Sången betraktades som reklam och bannlystes därför i Sveriges Radio. Youtube. Public Domain.

Lyssna också på Propagandans heliga uppdrag.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I flera månader valde stadens myndigheter att ignorera rapporterna om dödsfall i pest. Det ledde till den värsta katastrofen i Stockholms historia. Först i september erkände man att pesten nått huvudstaden — då var dödstalen redan alarmerande höga.

I denna nymixade repris andra avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Magnus Västerbro, som skrivit boken Pestens år – Döden i Stockholm 1710.

Epidemin blev Sveriges största katastrof i historisk tid. Av stadens cirka 55 000 invånare dog omkring 22 000 fram till dess att farsoten ebbade ut i januari. Pesten spred sig även till andra städer, exempelvis Norrköping, där hälften av stadens 4 000 invånare miste livet.

När det var som värst dog över 200 personer om dagen. Obegravna lik staplades på kyrkogårdarna, och stadens mest farliga och eftertraktade arbete blev att samla in kropparna. Dödstalen började sjunka i november: 1 305, sedan 1 043, ännu en gång 1 043, därefter 787 och i december sista veckan 572. En trolig förklaring är att så många redan hade avlidit.

Urban Hjärne, chef för Collegium Medicum, förnekade länge att Stockholm drabbats av pest. Hans ovilja att erkänna pesten förhindrade tidiga åtgärder för att stoppa smittspridningen.

Bakteriesjukdomen pest finns fortfarande kvar i världen, men den är behandlingsbar med antibiotika. Världshälsoorganisationen rapporterar mellan 1 000 och 3 000 fall per år. Böldpest har överlevnadsgrad över 50 % utan behandling — lungpest och blodpest var dock nästan alltid dödliga före antibiotikans tid. Under 1700-talet kände man inte till att pesten spreds via löss och råttor.

Den första stora epidemin, Justinianska pesten (500-talet), försvagade Östrom. Digerdöden på 1300‑talet var den mest kända pestepidemin i Europa. Senare samhällsstärkning och förbättrad hygien på 1800‑talet, inklusive brunråttans dominans, bidrog till att pestepidemier upphörde som systemhot. Den tredje pandemin startade i Kina, nådde 1894 Hongkong och spreds globalt via ångbåtar och tåg — särskilt illa drabbat blev Indien.

Musikintro: Toccata and Fugue in D minor, BWV 565 av Bach, framförd av James Kibbie (licens: Attribution‑NonCommercial‑NoDerivatives 3.0).

Källor: Magnus Västerbro, Pestens år: Döden i Stockholm 1710 (Historiska Media 2016)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vändpunkten i kriget hade kommit redan vid slaget vid Antietam året innan, men efter Gettysburg kunde rebellarmén inte längre föra kriget på sina egna villkor.

Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu där programledaren Urban Lindstedt samtalar med journalisten och författaren Niclas Sennerteg, aktuell med boken Gettysburg – svenskarna som stred i amerikanska inbördeskriget.

Det amerikanska inbördeskriget rasade mellan 1861 och 1865 och är det dödligaste kriget i USA:s historia. Slaget vid Gettysburg utkämpades under tre intensiva dagar mellan den 1 och 3 juli 1863.

Den första dagen inleddes med att general John Bufords kavalleri lyckades hålla tillbaka de framryckande konfedererade trupperna. Bland de mest stridbara förbanden fanns Järnbrigaden, där soldater med svensk-norskt ursprung deltog i Michiganregementet. Dessa enheter spelade en avgörande roll i att pressa tillbaka sydstatssoldaterna och skapade oreda i Unionens elfte kår.

Den 2 juli blev slagfältet ännu mer kaotiskt, särskilt vid platser som Peach Orchard och Little Round Top, där Unionens förflyttningar visade sig vara strategiskt avgörande. Samtidigt förvandlades det så kallade Wheatfield till ett blodigt skärselden av närstrider, där båda sidor led svåra förluster.

Den 3 juli kulminerade striderna i det berömda anfallet känt som Pickett’s Charge – ett frontalangrepp över öppna fält mot Unionens linjer vid Cemetery Ridge. Resultatet blev en katastrof för konfederationen. Angreppet slogs tillbaka med förödande förluster, vilket tvingade general Robert E. Lee att inleda reträtt – en vändpunkt som gav nordstaterna övertaget i kriget.

Efterdyningarna av slaget var förödande. Uppemot 51 000 soldater beräknas ha dödats, sårats eller försvunnit under de tre dagarna. Fältsjukhusen var ofta kaotiska och bristfälligt utrustade, men vissa leddes av svenska läkare, som Dr Charles J. Nordquist, som försökte bringa ordning i kaoset. Många av de döda lades i provisoriska massgravar, en tragisk men nödvändig realitet i slagets efterspel.

De som överlevde återvände ofta till civila livet. Flera av de invandrade soldaterna, både svenska och norska, skulle senare bli framgångsrika bönder eller småföretagare i det växande Amerika – en tyst men bestående konsekvens av det blodiga slaget vid Gettysburg.

Bild: Slaget vid Gettysburg, Pennsylvania, den 3 juli 1863, skildrat i en handkolorerad litografi av Currier och Ives. Bilden visar ett avgörande ögonblick under det amerikanska inbördeskriget, där nordstaterna till slut segrade efter tre dagars blodiga strider. Nathaniel Currier och James Merritt Ives – Bild från Library of Congress, digitalt ID: cph.3g02088. Public Domain.

Musik: Ferdinand Himmelreich, Last Hope, kompositör: Louis Moreau Gottschalk, inspelad 16 oktober 1923, Edison Records, katalognummer 51285, matriskod 8773, University of California Santa Barbara, Internet Archive. https://archive.org/details/edison-51285_01_8773

Lyssna också på Slaveriet byttes mot terror och fängelse för påhittade brott.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots språkliga hinder och kulturellt främlingskap drog tusentals skandinaver på sig uniformen. Allt ifrån tjänstlediga adliga officerare som Ernst von Vegesack till utvandrade meniga kavallerister som bröderna Gron från Småland deltog i kriget.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu där programledaren Urban Lindstedt samtalar med journalisten och författaren Niclas Sennerteg, aktuell med boken Gettysburg – svenskarna som stred i amerikanska inbördeskriget.

Det amerikanska inbördeskriget rasade mellan 1861 och 1865 och är det dödligaste kriget i USA:s historia, med över 750 000 döda. Konflikten bröt ut när elva sydstater bröt sig ur unionen i protest mot att Abraham Lincoln vann presidentvalet och farhågorna om att slaveriet skulle begränsas eller avskaffas. Nordstaterna ville bevara unionen och så småningom även avskaffa slaveriet, medan sydstaterna kämpade för självstyre och bevarandet av en slavbaserad ekonomi.

Men kriget handlade om mer än slaveri. Det var också en kamp om ekonomiska intressen, statlig kontra federal makt och en djup kulturell klyfta mellan nord och syd.

Tusentals skandinaver deltog i kriget, nästan uteslutande på nordstaternas sida. För många var beslutet att strida långt ifrån självklart. Dessa var människor som nyligen lämnat fattigdom och svält i Sverige för ett bättre liv – och nu stod de inför att riskera livet i ett krig vars orsaker ofta var komplexa och oklara för dem.

Ändå drogs de med. Inte bara av plikten eller pengarna, utan av hopp, press och identitet. För vissa var det ett sätt att visa sin lojalitet mot sitt nya land, för andra handlade det om att motverka den växande främlingsfientligheten mot immigranter. Att slåss för unionen blev ett sätt att bevisa att man hörde hemma i det amerikanska samhället.

Många svenskar värvade sig frivilligt. Ibland för att få medborgarskap, ibland för att få lön – men också av övertygelse. Slaveriets brutalitet var känd även i Sverige, och för vissa blev kampen mot detta system ett moraliskt kall. Men lika ofta var det praktiska skäl som avgjorde: att ha mat, få ett sammanhang, tjäna pengar eller helt enkelt följa sina kamrater.

Det finns också belägg för att en mindre grupp svenskar stred för sydstaterna. De var oftast bosatta i sydliga delstater redan innan kriget och värvades lokalt. Deras motiv kunde variera: socialt tryck, lokal lojalitet eller rädsla att sticka ut. Men deras berättelser är långt färre och mindre dokumenterade än de som stred för unionen.

Bildtext: Unionstrupper ur general William T.H. Brooks division, en del av Sedgwicks kår, skyttegravspositionerade vid västra stranden av Rappahannockfloden i Fredericksburg, strax före slaget den 3 maj 1863 under Chancellorsvillekampanjen. Foto: A. J. Russell, National Archives [Public Domain], via archives.gov

Musik: Ferdinand Himmelreich, Last Hope, kompositör: Louis Moreau Gottschalk, inspelad 16 oktober 1923, Edison Records, katalognummer 51285, matriskod 8773, University of California Santa Barbara, Internet Archive. https://archive.org/details/edison-51285_01_8773

Lyssna också på Slavägarna som skrev USA:s konstitution.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bödlarna på 1600-talet var dödsdömda som fick respit medan 1800-talets bödlar var statliga ämbetsmän där yrket ofta gick i arv till äldsta sonen. Trots den ökande professionalismen hände det att bödlar högg fel och gjorde avrättningen till en utdragen pina för brottslingen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Isak Lidström, historiker aktuell med boken De sista bödlarna – Berättelsen om en yrkeskårs upplösning.

Fram till början av 1800-talet var döden den vanligaste bestraffning för grövre brott, eftersom fängelse var ovanligt. 1734 års lag stadgade dödsstraff för 68 olika typer av gärningar. De flesta dödsstraffen har skett genom halshuggning, vilka utfördes av tillförordnade skarprättare eller mästerman som de också kallades.

På 1600-talet var bödlarna själva brottslingar som dömts till döden, men fått respit så länge som de kunde hålla i en handbila. På 1800-talet var de flesta skarprättare yrkesstolta statliga ämbetsmän som kunde få beröm i tidningarna för hur de genomförde sitt dödliga värv. I takt med att allt förre dömdes till döden under 1800-talet kom några extra duktiga bödlar att utföra avrättningar långt från sitt hemtrakter.

Under 1800-talet fanns det en skarprättare i varje län, men 1858 beslöt man att successivt minska antalet, allteftersom skarprättartjänsterna blev lediga. Den sista offentliga avrättningen i Sverige verkställdes 18 maj 1876, då Gustav Hjert och Konrad Tector halshöggs utanför Malmköping (Lidamon) respektive Visby (Stenkumla backe). Som en direkt följd av den utdragna avrättningen av Konrad Tector avskaffades offentliga avrättningar 1877.

Landets siste skarprättare var Anders Gustaf Dalman (1848–1920) som under sin 30 år långa ämbetsmannaperiod genomförde sex avrättningar. Sista gången dödsstraff verkställdes i Sverige var 1910, då rånmördaren Alfred Ander som var både den första och sista som avrättades med giljotin. År 1921 avskaffade riksdagen dödsstraffet i fredstid och 1972 i krigstid. Någon seriös debatt om dödsstraffets återinförande har inte förekommit i Sverige i modern tid.

Bild: Anna Månsdotter strax före sin avrättning. Skarprättare Dalman är mannen längst till vänster. Han gömmer bödelsyxan bakom ryggen. 7 augusti 1890, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Undercurrents av Melodies in Motion, Storyblocks Audio,

Lyssna också på Bödlarna – historiens föraktade skuggfigurer.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nordens nationer fick sin nuvarande utformning under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Under 1900-talet utvecklades flera modeller för självstyre i Norden, grundade på historiska, geografiska och kulturella särdrag. Världens största ö blev en integrerad del av Danmark 1953 och fick självstyre först 1979.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Sundberg, professor emeritus i allmän statslära vid Helsingfors universitet, om Grönlands historia, dess koloniala arv och den långsamma men betydelsefulla vägen mot självstyre. Sundberg är aktuell som medredaktör för boken Governing Partially Independent Nation-Territories: Evidence from Northern Europe, tillsammans med Stefan Sjöblom.

Ålands självstyre, etablerat 1921 under Nationernas Förbunds beskydd, är det äldsta och mest långtgående. Åland har ett eget parlament, ett officiellt språk (svenska) och rätt att lagstifta i de flesta inrikesfrågor. Färöarna fick självstyre 1948, och Grönland följde efter 1979. Även samerna har etablerat sameting i Norge, Sverige och Finland med kulturellt självbestämmande.

Grönlands självstyre skiljer sig från Ålands och Färöarnas genom sin geografiska storlek, sina naturresurser samt befolkningens etniska och språkliga särart. Till skillnad från Åland, som är en autonom region inom Finland, har Grönland ett kolonialt förflutet som dansk besittning. Självstyrelselagen från 2009 erkänner grönländarna som ett folk med rätt till självbestämmande enligt internationell rätt. Lagen gav Grönland kontroll över sina naturresurser, vilket särskiljer ön från andra nordiska autonomier.

Napoleonkrigen (1803–1815) bidrog till en omvälvning av den nordiska maktbalansen. Danmark, som ställde sig på Frankrikes sida, drabbades hårt när Storbritannien bombarderade Köpenhamn 1807 och beslagtog den danska flottan. Efter freden i Kiel 1814 tvingades Danmark att avträda Norge till Sverige, vilket markerade slutet på den dansk-norska unionen. Freden förändrade det nordiska statssystemet radikalt och inledde en ny epok av nationell omstrukturering – något som också påverkade relationerna till perifera områden som Grönland, Färöarna och Island.

Danskarna införde ett handelsmonopol och kontrollerade Grönlands ekonomi och samhällsstruktur. Kristendomen och det latinska alfabetet introducerades, vilket förändrade inuiternas traditionella livsstil och världsbild. Den danska administrationen begränsade inuiternas möjligheter till självständig handel, och moderniseringen gick långsamt. Grönland förblev isolerat från omvärlden, och inuiterna hade begränsade rättigheter inom det danska kolonialsystemet.

Musik: Grönlands nationalsång, Nunarput, utoqqarsuanngoravit ("Vårt land, som blev gammalt"), skrevs av Henrik Lund och tonsattes av Jonathan Petersen. Den antogs officiellt som nationalsång 1916 och används fortfarande som en symbol för Grönlands identitet och kultur. Texten hyllar landets natur, dess historia och folkets stolthet över sitt arv. Wikimedia Common. Public Domain.

Lyssna på Vikingarnas episka världsresor.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.

Denna vecka får ny lyssna på ett avsnitt av podden Militärhistoriepodden som Historia Nus programledare Urban Lindstedt medverkade i tillsammans med idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.

USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i stilla havet.

Inte heller såg man i framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.

För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sätt mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.

Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of august för ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.

Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Några som kom att glömmas bort i den heroiska kampen var de tiotusentals finska soldater som traumatiserades av sina krigsupplevelser. De fysiskt skadade blev hjältar, medan några av de traumatiserade avrättades för desertering och andra stigmatiserades som psykiskt undermåliga.

I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om boken Sargade själar – De finska soldaternas krigstrauman 1939-1945 av Ville Kivimäki (f. 1976) docent i Finlands historia vid Tammerfors universitet och verksam inom Finska Akademiens specialistforskning för upplevelsehistoria. Det här är ett betalt samarbete mellan Historia Nu och Svenska litteratursällskapet i Finland.

Tiotusentals finska soldater traumatiserades svårt under Vinterkriget, Fortsättningskriget och Lapplandskriget. Granatchock blev ett begrepp redan under första världskrigets skyttegravskrig. I de hårda försvarsstriderna i Finland under andra världskriget bröt många soldater ihop till helt förvirrade, skakande och ångestfyllda spillror – de beskrevs som omskakade.

Bild: Maskingevärsplacering ca 5 km norr om Lemet 1940, okänd fotograf, Skytten på bilden är troligen Edvin Kallio. SA-kurva, Public Domain.

Musik: Njet Molotoff! Kampsång från finska vinterkriget, Youtube, Public Domain.

Lyssna också på Finska vinterkriget 1939 – en liten nation på randen till undergång.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I ett första steg förbättrades barnafödandet genom skiftet från kloka gummor till utbildade barnmorskor för att i nästa steg gå till förlossningssjukhus som organiserades efter industriella principer. Efter det tidiga 1900-talets har också bemötandet gått från klinisk empatilöshet till upplevelser.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Maja Larsson, journalisten och författare, aktuell med boken Kläda i blodig skjorta – Svenskt barnafödande under 150 år.

1774 startas Barnbördhuset Pro Patria i Stockholm, Sveriges första förlossningssjukhus, för att ta hand om ogifta och extremt fattiga kvinnor i ett försök att minska barnamorden. Sjukhusen blir också utbildningsanstalter för barnmorskor.

Satsningen på förlossningssjukvård och utbildning skulle ge resultat. Barnadödligheten minskade från 17 procent 1820 till 10 procent 1890. Samtidigt minskade mödradödligheten under 1800-talet från 8 av 1000 födande kvinnor till 2 av 1000 födande kvinnor. Och detta i ett av Europas fattigaste länder.

Under 1800-talet skedde de flesta förlossningarna i hemmet med hjälp av kloka gummor och senare utbildade barnmorskor. Långt in på 1900-talet var vidskepelse en del av omsorgen, men med tiden ersattes vidskepelse mot medicinska kunskaper. De utbildade barnmorskornas förståelse att hygien räddade liv bidrog på ett avgörande sätt till att minska barn- och mödradödligheten

Från slutet av 1800-talet och framåt flyttade förlossningarna till sjukhus. Med tiden blev förlossningsenheterna allt större. De små, privata förlossningshem som fanns under det tidiga 1900-talet försvann, liksom de mindre barnbördshusen som blev vanliga samtidigt.

Bild hemsida: Fotografi från BB på Sprängkullsgatan i Göteborg, år 1916. Nyfödda Elna Börjesson (gift Kristoffersson) syns längst till höger. Modern Hilda Börjesson är skymd. Mölndals stadsmuseum,  Erkännande-DelaLika (CC BY-SA)

Bild omslag: Stadsbarnmorskan i Sundsvall Anna Hydén samt nyförlöst baby. Anna Hydén (Anna Charlotta og Björkman) född 1857-08-16 i Tibble socken och död 1941 i Sundsvall. Sundsvalls museum,  Erkännande-IckeKommersiell (CC BY-NC) 

Musik: Moody and fast moving minimalist piano for serious drama av Gerardo Garcia Jr

Artist Full Names: Gerardo Garcia Jr, Storyblock Audio.

Lyssna också på När syfilis spred skam, galenskap och död över Europa.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kyrkor byggs under hela vikingatiden. Munken Ansgar kom till Sverige på 800-talet och grundade en kristen församling i staden Birka. Kristnandet är en process som tar många hundra år men det finns få skriftliga källor som berättar om hur det gick till i Sverige. Det är på kyrkogårdarna vi får leta efter spåren av den nya religionen.

Historia Nu Dok är podden som går på djupet i historien. Detta är fjärde och sista delen av Historia Nu Dok – Vikingen i världen, som görs i samarbete med förlaget Historiska Media. Programledaren är Kristina Ekerö Eriksson, journalist och arkeolog som har skrivit böcker om vikingatiden och tiden före vikingatiden. I den här dokumentärserien i fyra delar undersöker hon tillsammans med journalisten Urban Lindstedt, vad som tog åt nordborna i slutet av 700-talet.

Vikingen uppstår i skuggan av det kristna Europa och försvinner på sätt och vis när kristendomen når norrut. Och det är för att kristendomen medförde helt nya sätt att organisera samhället, ersatte gamla kulturella riter med helt andra och skapade nya relationer till resten av Europa.

Under tusentals år hade nordborna begravt sina döda intill sina gårdar, och så fortsatte de nyfrälsta vikingarna att göra. Brandgravar och skelettgravar finns intill varandra på gårdsgravfälten. Men så småningom började man begrava de döda på kyrkogårdar.

Ett annat tecken på att vikingar är kristna är runstenarna, som började resas i massor under slutet av vikingatiden. Runstenar finns i de flesta landskap, men särskilt i Uppland där vi räknar 2500 runristningar och Södermanland där det finns 400 runstenar. Ofta är de prydda med kors eller försedda med en kristen bön, som kan avlutas med orden ”Gud hjälpe hans ande och själ”, eller ”Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade”.

Prästerskapet organiserades för att sprida och upprätthålla den kristna tron. Socknar och församlingar bildades runt om i landet och kyrkorna blev centrum för religiöst liv och sociala aktiviteter. Då var vikingens tid över Med kristendomen kom en europeisk medeltida kultur till Norden och vi blev en integrerad del av Europa.

Bild hemsida: Lingbergs runsten, U240, Vallentuna 257:1 in the RAÄ Fornsök database. CC 2.5

Medverkade gjorde Alexandra Sanmark, Anne-Sofie Gräslund och Klas Wikholm af Edström.

Programledare: Kristina Ekero Eriksson

Redaktör: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Ljuddesign och slutmix: Emanuel Lehtonen

Den här dokumentärserien gjordes av Urban Lindstedt och mig Kristina Ekero Eriksson.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krigsoffer ägde rum i krigarnas slutna krets, medan böndernas offerceremonier vara stora folkfester. Bönderna passade på att ha marknad, skipa rättvisa och festa på samma gång. De träffades vid fullmåne, gärna när en ny årstid gjorde entré – därav namnet kalendariska offerfester.

Historia Nu Dok är podden som går historien på djupet. Detta är tredje delen av Historia Nu Dok – Vikingen i världen, som görs i samarbete med förlaget Historiska Media.

Programledaren är Kristina Ekerö Eriksson, journalist och arkeolog som har skrivit böcker om vikingatiden och tiden före vikingatiden. I den här dokumentärserien i fyra delar undersöker hon tillsammans med journalisten Urban Lindstedt, vad som tog åt nordborna i slutet av 700-talet. Tillsammans med experter tar vi reda på historien om vikingar i dagens Ryssland och Ukraina, våldsamma begravningsritualer, Odenkrigare och människooffer – men också om vikingatida pilgrimer och slutet på viktingatiden.

Vid Orkneyöarna i slutet av 800-talet pågick ett sjöslag mellan två vikingar: norrmannen Einar, som är jarl över ögruppen, och Halfdan som vill ta ifrån honom makten. När Halfdan förstår att han inte kan vinna kampen, hoppar han överbord och försvinner bland vågorna. Dagen därpå seglar Einar och hans män ut till skär och holmar för att leta rätt på utmanaren. För han ska dö och offras till Oden! Till slut finner de Halfdan och Einar får ner honom på mage, tar fram sitt svärd och låter rista blodörn. Ett plågsamt sätt att offra någon till gudarna.

Bild hemsida: Midvinterblot av Carl Larssons är en tolkning av den vikingatida offerfesten vid Uppsala tempel. Nationmuseet, Wikipedia, Public Domain. Bilden är beskuren.

Medverkade gjorde Klas Wikström af Edholm och Robin Lucas   

Programledare: Kristina Ekero Eriksson

Redaktör: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Ljuddesign och slutmix: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Handeln sätter spår. Boplatser runt Östersjön får en tydlig närvaro av skandinaver från den polska kusten till dagens Ryssland, Finland och Sverige.

Historia Nu Dok är podden som går på djupet i historien. Detta är andra delen av Historia Nu Dok – Vikingen i världen, som görs i samarbete med förlaget Historiska Media. Programledaren är Kristina Ekerö Eriksson, journalist och arkeolog som har skrivit böcker om vikingatiden och tiden före vikingatiden. I den här dokumentärserien i fyra delar undersöker hon tillsammans med journalisten Urban Lindstedt, vad som tog åt nordborna i slutet av 700-talet. Tillsammans med experter tar vi reda på historien om vikingar i dagens Ryssland och Ukraina, våldsamma begravningsritualer, Odenkrigare och människooffer – men också om vikingatida pilgrimer och slutet på viktingatider.

Det var handeln som skapade rikedomar, att ha kontroll över handelsvaror, handelsrutter och handelsplatser. Det var där de stora förtjänsterna fanns.

I de arkeologiska lagerna av Starja Ladoga i dagens Ryssland ser man att skandinaver varit på plats redan från början. Under vikingatid flyttade vikingarna ut egna positioner, skippa mellanhänder och gör resor hela vägen till Kaspiska havet och Bagdad.

Bild hemsida: Detalj från bildsten med skepp 800-1099 Tjängvide, Gotland.

Foto: Bengt A. Lundberg/SHM, CC BY 2.5 se.

Medverkade gjorde Charlotte Hedenstierna Jonsson  

Programledare: Kristina Ekero Eriksson

Redaktör: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Ljuddesign och slutmix: Emanuel Lehtonen

Den här dokumentärserien görs av Urban Lindstedt och mig Kristina Ekero Eriksson.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.